Fler som skolkar från jobbet idag för att ni mår dåligt och skäms?

men jag tycker inte att du skolkar, du verkar ju må dåligt på riktigt!
Bra att du söker hjälp iaf och hoppas att du snart mår bättre.

Jag pluggar, så egentligen missar jag inget. Borde dock läsa en hel del under dagen, men orkar inte. Ska försöka göra något.

Även psykiska sjukdomar påverkar om man kan jobba/plugga. Om du mår dåligt ska du inte ha dåligt samvete. Försök istället att vila och vänta på att hjälpen du sökt ska komma igång. Du kan inte bli sjukskriven typ 50% eller nått ett tag? Så hinner du vila och ta hand om dig själv, samtidigt som du har en sysselsättning.

Å, tack för at ni skriver att jag inte skolkar och att jag inte ska ha dåligt samvete. Har så svårt för det bara, vill ju så gärna göra rätt för mig. Vill vara en sådan som hur dåligt jag än mår kan bita ihop och prestera på topp.

Tror det vore jättebra att vara halvtidssjukskriven, men vill ju inte riktigt förklara för kollegorna varför... för det är tufft att pressa sig och skärpa till mig hela arbetsdagar

Jag har varit i en liknande sits, jag gick till jobbet dag ut o dag in fast jag mådde jättedåligt. Att stanna hemma för att jag mådde psykiskt dåligt var inte tillåtet i min värld. Tillslut sa kroppen ifrån o jag fick en psykisk kollaps
Vad jag vill säga är att du måste lyssna till din kropp o vad den försöker säga till dig. Det blir bara svårare att komma tillbaka ju hårdare du pressar dig själv.

Har också mått som dig. Gick gymnasiet när allt kraschade för mig. Hade då pressat mig under hela grundskolan för att få riktigt bra betyg (mitt värde låg i mina betyg då, trodde jag), hade samtidigt haft det skitjobbigt hemma under många år, var depprimerad och ja..I gymnasiet klarade jag inte mer, jag hade kört mig själv så hårt att det inte gick mer.

Så känn dig inte dum för att du stannar hemma, man måste lyssna på sig själv också, inte bara på vad man tyvärr enligt många borde göra och borde klara. Det är jättebra att du sökt hjälp, det är ett steg på vägen .

Tack för att ni delar med er av era historier.

Har stannat hemma resten av veckan och även talat om för min "chef" (som egentligen formellt inte är min chef) att jag inte mår bra. Han tog det bra tror jag, så det känns skönt. Dock tycker han att jag borde berätta det även för han som formellt är min chef men som jag i praktiken aldrig har något att göra med, men jag tycker att han är urläskig, det känns som om han inte skulle förstå alls.
Men om jag ska få hjälp från företagspsykologen så måste nog dessvärre han bli inblandad.

Känns rätt dumt nu, att gå till jobbet imorgon efter att ha skrivit ett så pinsamt och utelämnande mail till min "chef". Ena sekunden känner jag att jag överdrev men i nästa inser jag att jag inte alls gjorde det. Jag avskyr att ställa till besvär!

Jag har haft en känsla i några måndader av att det är ohållbart, att jag perssar mig själv för hårt. Och smällen kom i somras efter ett mf, då jag inte längre klarade av att prestera längre, var ju så ledsen. Och jag får sådan ångest av att inte prestera acceptabelt. Jag mår så dåligt av att inte kunna vara duktig, för jag kan verkligen inte det längre. Och sedan dess har vanskött mitt jobb trots att jag pressat och pressat mig själv.

Visst hör jag på kroppen att den protesterar men jag vet inte vad jag ska göra. Jag känner att jag måste "friskna till" igen innan jag orkar söka och börja ett nytt mindre prestationsinriktiat jobb. För som det är nu känns det som om jag inte har någonting att ge, som om krav och press bara får mig att bli handlingsförlamad.

Känns som om jag är i en omöjlig situation, vet inte hur jag ska lösa detta?

Du ska inte söka dig till något annat jobb?
Jag skulle gissa på att du har ett försäljarjobb av något slag, eftersom det är väldigt resultatinriktat. Många gillar det och andra passar det inte alls. I ditt fall låter det ju helt klart inte riktigt som din grej.

Åh, jag känner verkligen igen mig i hur du mår, TS. Jag sade upp mig från mitt jobb (ssk) för det blev ohållbart. Var dessutom ny i yrket och fick ingen stöttning dit jag kom. Detta ihop med höga krav från min sida, ett ansvarfullt och stressigt jobb och en liten hemma som inte sov gjorde att allt rämnade för mig. Nu är jag mammaledig men ska börja söka jobb och börja jobba i januari. Är såå nervös att det ska bli fel igen.

Kram!