25 år och ångest...
Är det någon mer 25-åring som börjar få ångest? Ångest över att åren trillar på och man inte befinner sig på den nivån i livet som man hade trott att man skulle göra? Ja, jag vet 25 år är ingen ålder, men jag har alltid trott att när jag är 25, då ska jag ha fast jobb och ett barn på väg åtminstone.
I vintras bestämde vi oss för att försöka få barn, jag hade velat länge, men min hade sambo varit tveksam, så jag var förstås överlycklig att han ville. På första försöket blev jag gravid, men fick missfall. Sedan började vi försöka igen och då dök ett ledigt jobb upp som jag bara inte kunde låta bli att söka, en möjlighet för mig att få en fast heltidstjänst! Så nu ligger bebisplanerna på is, och det gör mig frustrerad, trots att jag och min sambo är överens om att det är det rätta. Vi har sagt att vi ska vänta och se hur det går med jobbet innen vi försöker igen... Så nu både vill och inte vill jag ha det där jobbet. För om jag får det så känns det ju helt fel att jobba en månad och sedan bli gravid. Får jag inte jobbet så skaffar vi barn och då kanske jag inte har något att gå tillbaka till efter mammaledigheten...
Varför ska allt vara så krångligt...
Någon som har några kloka synpunkter?
