Hej! Håller med fröken argbigga i mycket, känner ungefär likadant.
Jag är en varannan-dag-person. Ena dagen längtar ja ihjäl mig, andra dagen ifrågasätter jag min längtan och undrar hur jag kan vara så naiv.
Har längtat länge, tänkt att det går ju inte att få barn innan man har fast jobb, villa, gift sig osv. Nu har jag ändrat mig lite kring detta. Tycker fortfarande att det vore drömmen att ha allt det där innan, men inser att det kommer ta för lång tid. Jag får helt enkelt välja mellan barn nu och allt det andra sen, eller allt det där först och barn sen. Men barnlängtan är redan här, skulle gärna returnera den och beställa den på nytt om 2-3 år, men det går ju inte.
Jag är ingen naiv tjej, men drömmen om bebis, vara gravid, vara en familj, få uppleva det största med min älskade kille, den drömmen är såklart rosaskimrande sockersöt. Det tycker jag att den måste få vara.
Killen och jag drömmer ofta tillsammans.
Men killen har också haft mycket funderingar kring allt det praktiska, det har nog varit hans "ångest". Inte att få själva barnet.
Så för att kunna "övertala" honom om att det förutsättningar för barn redan nu, så tog jag reda på allt möjligt "praktiskt". Kostnader, föräldrapenning, jag har gjort budgetar, gjort upp olika livsscenarion - med och utan barn. Jag har liksom försökt möta honom på hans planhalva. Har faktiskt suttit vid köksbordet med siffror på ett A4-blad och diskuterat det här. Så långt ifrån romantiskt man kan komma, som att köpa en soffa liksom ;)
Det har varit väldigt bra för mig, för jag var nog lite mer naiv och trodde nog på den rosaskimrande drömmen. Ville kanske inte bemöta det där jobbiga praktiska.
Nu tror jag inte längre på att skaffa barn för att det är romantiskt, för då är det faktiskt naivt och ganska egoistiskt. Det kan bli väldigt jobbigt, barnet kan vara sjukt, det kan bli slitigt i förhållandet, ekonomin sämre. Allt det där är ju realistiska fakta som man inte kan bortse från.
Däremot tror jag att det kan bli romantiskt och härligt om man har suddat ut orosmolnen i förväg. Tror jag i alla fall. Så försök hitta killens (och dina egna) "ångest-områden" och resonera realistiskt kring hur det skulle kunna bli. Vi kom faktiskt fram till att vi hade bättre förutsättningar än vi trodde från början... =)
...ledsen om jag låter högtravande, menar inte att säga att de som får barn oplanerat inte klarar av det eller att det inte kan kännas härligt. mitt resonemang grundar sig på min egen rädsla för att våga ta steget. Det finns ju såklart de som är mycket modigare än mig...
