Hur upplevde ni den första tiden med bebisen?

omtumlande är nog rätt ord. man kan inte fatta det helt enkelt. känns helknasigt att åka till bb och sen komma hem med en bebis. visst är det lite mysigt att gosa och lukta på den lilla men samtidigt tampas man med att lära sig ansvaret och ammning bebisens behov allt på samma gång så omtumlande är rätt ord. men tack och lov blir allt lättare med tiden

Första tiden var jag inne i en bubbla, det var jag o min bebis bara.
Hade honom nästan hos mig hela tiden, kunde tycka att det var lite jobbigt att be någon annan ta honom för en stund. Varför vet jag inte.
Han är dock mitt tredje barn, mina andra är 10 o 13 år gamla. Självklart brydde jag mig om dom också.
Men jag kände att jag kunde njuta av honom & amningen riktigt ordentligt i allafall varannan vecka när mina andra barn var hos deras pappa. För då var det bara han o jag hemma om dagarna.
Stor skillnad o få en "sladdis" än att ha ca 2 år mellan.

Förhållandet med sambo fick vänta, om du förstår vad jag menar.

Jag kommer ihåg att jag ville bara vara hemma med sonen, inte åka iväg o hälsa på hos folk. Bara vara hemma o njuta.

Sen när han var några veckor var han inne i en period då han nästan bara skrek då han var vaken. Det var jättejobbigt.
Samtidigt som jag ville att pappan skulle ta honom en stund, så man fick vila sina trötta armar o trötta rygg, så kunde jag inte släppa taget, för jag klara inte av att hör ahonom vara ledsen hos någon annan & då spelade det ingen roll att det var hans pappa.
Men jag fick veta att det var ett sk "språng".
Har köpt boken "Växa & upptäcka världen" en kanonbok. Värd att köpa. Står massa bra saker om dessa små liven

Nu är han 3½ mån & jag njuter ju fortfarande av honom
Men bubblan kanske är lite mindre nu

Men lycka till med bebisen

Något mer

Första tiden med vår son Patric var väldigt... ja vad ska man säga, den var allt!
Vi var helt överlyckliga för vår lille goding, men han vart en väääldigt hungrig krabat som åt ständigt! De första veckorna hann jag knappt duscha än mindre laga mat, jag tror i o f att han hade mycket ont i magen också så han ville väl ammas för att tröstas och känna närhet också.
Även om de första veckorna var helt obeskrivbara och man bara kastades in i en mamma, pappa, bebis vardag så kom man ändå på spår väldigt snabbt. Man hittar små lösningar på det mesta.

Idag är han 3 månader och han äter fortfarande ofta men ändå med såpass mellanrum att jag både hinner duscha, laga mat och äta.

Första tiden var verkligen omtumlande, som någon redan skrivit! Jag var som en björnhona som vaktade min unge, kunde inte släppa henne med blicken, ständigt beredd att fånga upp henne om någon annan höll i henne. Jag vaktade henne mot allt, litade inte ens till fullo på när hennes pappa höll i henne.

Mig knockade hon fullständigt när hon kom, vände upp och ner på mitt begrepp om kärlek. Här hade jag hittat mannen som jag ville leva med och skaffa barn med, han som jag älskade,Så kommer hon ut ur mig och ställer sig tveklöst på första platsen i mitt liv! Det var lite omtumlande kan jag säga!

En skör, underbar och känslig tid. Se till att få mycket tid för er själva och undvik att ha folk sovandes hos er om ni kan. Vi hade några som sov över och det inkräktar rätt mycket den där första tiden! ( tycker jag i varjefall) Jag och min sambo bråkade en hel del den första tiden, det var slitigt. Sen var det fruktansvärt mycket mer amning än jag trodde innan, det var verkligen hela tiden och vad det handlade mest om den där första tiden.

Nu har hon hunnit bli fyra månader och det är mycket som lagt sig på plats nu, vi har fått en mysig vardag nu :)

Lycka till med allt, du har en underbar tid framför dig och njut av den där första tiden och försök undvik alla som vill lägga sig i hur ni gör med saker hit och dit. Gör som ni vill och strunta i dom andra de första månaderna. :)

Grattis - vad roligt att du ska få en liten :o) Vet du vad det är för kön eller har du valt att avvakta och se?

Vi fick vårt första barn 27 juni i år - det är en helt fantastisk känsla som inte går att beskriva med ord och en kärlek som är så stark att det gör ont.

Jag tycker precis som några skrivit innan att omtumlande är ett mycket bra ord - tack för det behövde ett bra ord :o) Man är så försiktig med allt i början och man känner sig lite ovan samtidigt är det oerhört spännande att upptäcka denna nya lilla krabat och upptäcka sig själv som mamma. Min lille knutte ammade varannan timme de första två månaderna, men jag tyckte inte det var så jobbigt man kan ju ligga ner och vila medans de ammar. Vissa perioder är lite jobbiga - speciellt om de har ont och är skrikiga, men man hittar sätt att hantera det på och när de sedan är glada och du får ett litet leende så glömmer du det jobbiga direkt.

Förhållandet med mannen var lite bråkigt ett tag och jag började nästan tycka lite illa om honom. Dock blev allt mycket bättre när vi pratade ut - det visade sig att han bara kände sig lite utanför. Nu uppmuntrar jag honom att ta hand om vår lille när han är hemma och han är jätte duktig. Så mitt tips är att uppmuntra din partner - hacka inte och koncentrera dig inte på vad han gör "fel" (jag gjorde det misstaget i början) - berätta istället hur duktig han är på ett genuint sätt och hjälp till utan att ta över om han tycket något är lite krångligt och kom ihåg att säga hur du känner. Oh ja en sak till...i början är man jätte känslig, man får något som kalls barnsängstårar och man gråter över ingenting - förvarna din partner så att han förstår varför du helt plötsligt brister i tårar över nyheterna eller om han säger att något är blått när du tycker att det är rött ;o)

Lycka till, du har en underbar tid framför dig.....snart kommer du också resa in i en ny värld - föräldravärlden :o)

Omtumlande och jobbigt....och alldeles, alldeles underbart.

Mycket handlade om att hålla näsan över vattenytan första tiden tycker jag. Vår pojke föddes för tidigt och var en riktig tröttis. Det var en riktig pärs för han ville inte äta...bara sova. Det var låååånga väckningsprocedurer var tredje timma, pumpning, koppmatning och försöka amma ett halvt sovande barn. Dessutom fick han en kraftig infektion plötsligt vid 2 veckor, sjukhus och operation. Hej och hå. Det var mycket jag inte hade tänkt på eller var riktigt förberedd på.

Att var mamma är det mest underbara som finns, men lite skrämmande är det allt också

Helt underbart och förjävligt jobbigt! Nelly är 1 månad idag och fick för en vecka sen kolik, det är fruktansvärt. Sen givetvis är det omtumlande och jobbigt att aldrig få sova 8 timmar. Efter hon fick kolik ( 5 timmar skrikandes varje natt) har jag lämnat henne till farmor 2 timmar om dagen så jag kan få sova, även om det var svårt att lämna henne visste jag att för att klara av dagarna var jag tvungen att få lite sömn.

Jag tror att hur man upplever den första tiden beror mycket på hur man själv är som person och vilka föväntningar man har. Tycker du gör rätt som funderar igenom det här nu. Världen ställs ändå upp och ned när bebisen kommer. Första veckan var jag överlycklig och grät ändå hela tiden. Baby blues var jobbigt! Man får räkna med att ALLT handlar om bebisen. Undvik en massa besök tills ni känner er bekväma, det beror ju mycket på hur bebisen är. Vi började med första besöket efter en vecka, då mådde jag bättre och det var roligt att träffa folk. Men se till att säga i förväg att de inte ska stanna för länge. Energin tar fort slut. Och var inte rädd för att be dem ta med sig fika eller mat om ni känner att ni skulle vilja ha lite assistans. Ens nära och kära hjälper gärna till om man bara ber dem!

På dagarna ville T endast sova i min famn, så man blev ju väldigt låst. Har sett fler avsnitt av Dr Phil, Oprah osv än jag vill räkna till...

Efter ett par veckor kände jag att jag började få koll på läget. Amningen funkade (Tackar amningsguden för det) och T var för det mesta en nöjd bebis. Hon gillade dock inte att ligga i vagnen när hon inte sov så det var tur att jag hade en vagn som var lätt att styra med en hand eftersom den andra oftast var upptagen av T. I början tyckte jag att det var jättejobbigt att inte kunna trösta T utan att amma eller bära. Ville inte plocka upp henne på bussen tex. När de inte är så stadiga känns det inte bra om bussen skulle göra en inbromsning och det rycker i nacken på dem. Så kände jag iaf. Efter en månad började vi med napp och den tyckte hon om. Har inte upplevt att det på något sätt stört amningen. Hon suger lika bra och visar lika mycket hunger. Men nappen har gjort livet otroligt mycket enklare. Så är det för oss iaf.

Att inte få sova så länge åt gången tyckte jag inte var så jobbigt i början, det är som att man har en extra reserv att ta till. Nu när hon är 4 månader tär det hårdare på mig att hon sovit dåligt ett par veckor.

Räkna med att du och din partner kommer att vara osams en hel del. Antingen om bebisen (som nån skrev ovan, det är alldeles för lätt att komma med pekpinnar till den andre) eller om livet utanför bebisen. Jag och min sambo har tex bråkat om att han inte riktigt inser hur jobbigt det är att vara med T hela dagarna. Man behöver avlastning! Igår hade T och jag en jättebra dag. Var ute på vift från 07.30-18.30. T var på bra humör hela tiden, åt bra och sov flera långa stunder i vagnen. ÄNDÅ var jag helt slut när vi kom hem och ville inget annat än att få lämna över henne till sin pappa och få vara ensam en liten stund. Då kan man ju föreställa sig hur det känns när hon har en dålig dag...

Hälften av de par som går i kras, gör det under bebisens första år. Det säger något om hur tufft det är. Min sambo och jag pratade om detta en hel del innan bebisen kom. Att vi visste att det skulle bli jobbigt och att vi skulle bråka, och om vikten av att bli sams.

Jag vet inte om jag i allt detta skrivit något av värde för dig, men jag hoppas det iaf. Räkna med en första tid av total lycka över din bebis, det är underbart att bli mamma tycker jag! Men räkna även med att du inte kommer hinna eller orka speciellt mycket annat. Hann man äta och duscha var man nöjd. Och räkna med att du och pappan kommer att bråka ibland.

Nu är det mycket enklare. T ligger tex glatt på en filt på golvet medan jag duschar  eller sitter i babysittern när jag äter. Jag hinner ju tom logga in på FL.

Lycka till med bebisen! På det stora hela är det underbart!

Omtumlande, trött, förvirrad och många gånger uppgiven. Men också fantastiskt underbar. Som ett enda stort virrvarr av känslor med andra ord :D

Vår Thilda blir fyra veckor imorgon och än så länge har det varit helt fantastiskt samtidigt som det ibland kan bli lite jobbigt och jag har brist ut i gråt ett par gånger.

Det jobbigaste är att inte få någon sammanhängande sömn. Jag har dessutom inte kunnat vila upp mig efter graviditeten då jag de sista månaderna endast kunde sova 1 - 2 timmar isträck då jag sedan var tvungen att gå upp på toaletten. Sista veckan hade jag dessutom enormt med värkar och fick bara sova max 12 minuter i taget hela den veckan samt att jag gick över 18 dagar vilket bara det var tufft pga foglossning mm. Sista veckan kunde jag inte heller ligga ner och sova då värkarna blev värre, fick sitta i soffan och slumra mellan värkarna...

Det hjälper inte så mycket att sambon tar henne på nätterna på helgerna då jag vaknar av hennes skrik medan han fixar ersättning... Jag är lätt väckt och har dessutom svårt som mamma att höra henne skrika så länge som det tar honom att fixa ersättning... och det går inte snabbt kan jag säga...

Annars är vår dotter väldigt lugn och snäll men ungefär varannan dag har hon svårt att sova både dag och natt så det blir till att bära runt henne för så fort man lägger henne ner skriker hon och vill ha närhet. Även fast hon sover hårt och t. o . m snarkar... De dagarna kommer hon inte riktigt till ro i famnen heller utan håller på och sprattlar som bara den och vi försöker förgäves hitta en ligg eller sittställning i famnen som hon blir nöjd med.

Men trots allt går det bra, vi har ju turen att inte fått ett kolikbarn osv...

Vi är överlyckliga och pratar redan om barn nummer två... inte att vi planerar redan men vi har hela tiden pratat om att ha tätt mellan barnen då vi båda är 33 år...