Är det bara jag som alltid känner mig ivägen så fort jag går ut med barnvagnen?

Jag vet inte om det bara är jag som är löjlig eller vad det är, men jag är så jävla trött på att alltid känna mig i vägen så fort jag är ute med vagnen. Det är helt okey om man bara är ute och går och så där, men så fort man går på pendeltåget, tunnelbanan eller bussen så känns det som om var enda människa som redan är på transportmedlet i fråga stirrar eller tittar konstigt på en bara för att man är ute med vagnen. Visst jag hade kunnat sitta hemma och uggla hela föräldrarledigheten, men vad fan jag kan ju inte sluta leva bara för att jag skaffar barn.

Visst det kanske inte är jätte smidigt att åka tunnelbanan när det är rusningstrafik, men ibland så måste man ju och jag kan ju inte strunta i ett åka någonstans bara för att det är rusning just när jag skall åka. Självklart försöker jag undvika just rusningstider, men det går inte alltid och jag försöker ställa mig så att jag inte är i vägen så mycket, men när människor är så jävla puckade att de inte flyttar på sig så att jag kan ställa mig inne i ett hörn utan måste stå mitt i gången och bara är i vägen för allt och alla som skall av och på så anser jag att dom får skylla sig själv! Jag försöker att inte vara i vägen, men ibland funkar det bara inte. Och jag är nu jävligt trött på människors blickar och kommentarer till sina vänner och nästa gång jag hör att någon så mycket som mumlar att jag är i vägen så kommer jag med stor sannolikhet att få ett litet raseriutbrott!

Jag vet att jag är jävligt löjlig och att jag med stor sannolikhet överreagerar, men men.

Någon mer som känner på samma sätt?