Trotsig grinig skrikig ilsken 3-åring, Vad göra?

Stackars er alla 4!

Jag har nog tyvärr inte så goda råd att ge. Däremot känner jag igen mig litegrann i det du skriver för vår pojke som är 3 har hett temperament och rejäl lungkapacitet och får rejäla raseriutbrott, ibland varje dag. Vi är noga med att vara konsekventa med honom och aldrig låta honom få sin vilja igenom genom att rasa sig till det men det verkar ju inte ni heller göra? Mellan sina utbrott är han dock väldigt glad och nöjd så riktigt samma problematik som er dotter är det ju inte.

Men vissa barn bara har en lite mer argsint personlighet helt enkelt, eller tjurar mycket. Har ett kusinbarn som är sånt, hon är 5 år och hennes mamma fick på BVC rådet att bara lämna henne i fred på hennes rum eller var hon nu är när hon blir arg och tjurar tills det går över. Inte försöka få henne att komma ur det alltså utan bara låta henne vara ifred.

Jag tycker att det låter som att ni gör det ni kan för er dotter så jag ser inte nåt som ni direkt kan göra annorlunda. Kanske bara acceptera att hennes personlighet är så här och försöka överleva? Alt. ta upp detta med BVC som kan slussa er vidare till BUP om det skulle behövas. Om ni inte orkar så ska ni absolut ta upp det med BVC - de är ju till för att hjälpa och kan säkert ge er både goda råd och stöd.

Hoppas det löser sig för er till det bästa! Lycka till!

Tack för svar. Jo, vi lämnar henne oxå ifred när hon får sina utbrott. En del konflikter uppstår kring matbordet. Där sitter man inte och skriker. Hon vill aldrig ha mat. Hon tittar på matne och säger att hon inte vill. Vi kan ju inte tvinga henne att äta liksom så då får hon gå från bordet efter lite trugande om att hon kan ju smaka lite iallafall.

Hon vill gärna springa från bordet och komma och gå som hon vill. Men det accepterar vi inte. Då skriker hon och i och med det så måste hon gå från bordet och in på sitt rum för runt bordet skriker vi inte. Det blir en ond cirkel och hon spelar ut hela registret för hon vet vad som gäller.

Jaa, det är bara skönt att vetilera sig lite och kanske få en och annan kommentar eller erfarenhet. Alltid lär man sig nåt.

Åh, jag känner igen det så. Sitter just och våndas för jag och barnen ska åka bort i helgen och jag tänkte just att nää, jag vill inte ha henne med, tänk om hon blir sådär arg där...

Jag hoppas och tror att det är en 3-årsfas dom går igenom men fy fasen vad jobbigt det är. Vår tjej tvärvänder i humöret och jag försöker som nån annan skrev, att vara konsekvent, inte komma med tomma hot och så. Det har resulterat i att hon ibland blir utan mat för vi säger att skriker du mer så får du gå härifrån, och då blir det så. Eller att jag har burit ut henne från en affär, när jag sagt "en varning, skriker du mer så åker du ut" och då gjorde hon det. Osv.

Men det är skitsvårt hur man ska tackla det. Man älskar dom ju så, men blir så innerligt förbannad när dom håller på sådär. Jag försöker mala för mig själv. Det är JAG som är vuxen, JAg ska föregå med gott exempel. Var lugn, var lugn...

Jag känner så igen mig i det du skriver! Vi har en dotter som blir 3 i slutet av oktober. Hon har visserligen inga syskon men är hemsk ändå

Hon har alltid haft häftigt humör och varit oehört envis. Konstigt nog så sköter hon sig bättre när vi är någonstans, tack och lov. Men hemma är det stundtals nästan outhärdligt. Hon testar hela tiden, på allt. Allt skall göras enligt hennes sätt och på det viset hon vill.

Jag trodde inte att jag skulle kunna vara så konsekvent innan jag fick barn men jag försöker vara det mot henne och dom flesta gångerna lyckas jag.
Hennes utbrott kommer oftast när vi skall göra det vi alltid gjort, som klä på sig, borsta tänderna, bada, byta om till pyjamas.

Jag har kommit på små "tricks" som hjälper på henne. När tänderna skall borstas låtsas jag att jag hör Karius i hennes mun, det blir som en lek att borsta och går oftast bra nu mot innan när hon kastade sig i soffan och skrek och grät och vägrade öppna munnen.

När vi skall byta om på morgonen så var det samma sak, hon blev helt hysterisk och jag fick nästan brotta ner henne för att få av/på henne kläderna. Tills en dag så sa jag bara att då åker vi till dagis i pyjamas, kom nu så går vi till bilen. Då blev hon helt ställd och sa nej nej, kom tillbaka, vi bytar om.
Hon brukar vilja att jag räknar till 3 så ställer hon sig och kommer när jag sagt 3. Men hon försöker ofta "kan du inte räkna till 5 istället mamma", det vägrar jag och på så vis har jag "vunnit".

Men ofta känns det hopplöst. Det känns som man gör fel som förälder fast jag innerst inne vet att det inte är så. Och det är supersvårt att prata eller försöka förklara för andra föräldrar hur det känns och hur man mår.

Inte så mycket till hjälp kanske...men du är inte ensam!

Skönt med era kommentarer. Allt påminner om min dotter :) Härligt om ni kan behålla ert lugn men det kan inte jag. Jag blir jättearg när hon puschat mig över den gränsen. Då slutar det med att jag lyfter in henne i hennes rum, lämnar henne på asfalten eller släpar ut henne skrikandes från affären. Inte hårdhänt såklart och alltid efter en varning. Följer hon inte min varning och mitt "annars" så blir det just "annars".

Jag har försökt att vara så konsekvent man bara kan. och lärt mig efter att ha läst en del att välja konflikter och kanske inte alltid låta henne förlora en strid. Beroende på vad det gäller så får hon vinna ibland.

Jag kan ta de här striderna om än det är jättejobbigt just nu. Men det värsta är att vi känner oss isolerade för vi vågar inte gå hem till folk med henne. Och självklart känner hon på sig vår nervositet så blir det värre. Farmor kan vi inte åka till för där är det katastrof.

Till saken hör att lillebror är en liten vilding. Han är totalt galen. Klättrar överallt och river ned överallt så han är jobbig på sitt sätt om än han är gladare i humöret (tills han blir 3 kanske huh).

Sååå trött är jag, helt slut av att vara föräldraledig. Och jag kan inte fatta hur jag ska kunna börja jobba igen om två veckor. Hövvaligen!!! Hur sjutton hinner folk till jobbet på morgonen?Här får vi väl börja redan kl 5 om jag ska komma i tid. Tur jag har flextid :)

Först vill jag bara säga att jag förstår att det är urjobbigt och att situationen är tuff.

Sedan vill jag säga att lösningen på problemet inte ligger hos er dotter utan hos er vuxna. Ni måste vara "de vuxna" i situationen. Ta ansvar för att er vardag inte fungerar och berätta för er dotter att ni inte heller är nöjda med hur ni har det och att ni ska försöka komma på ett sätt att fixa det.  (lätt sagt tänker ni, men HUR? )

Jag vill - lite provokativt - fråga: Varför låter ni er provoceras av en 3-åring? Vilka knappar inom er är det 3-åringen trycker på? En klok människa berättade för mig att det vi vanligtvis reagerar mest på i beteendet hos våra barn är sådant som inte fungerade när vi själva var små.... sug lite på den karamellen...

Sedan är det självklart så att vi alla har olika egenskaper och olika temperment, en del är lite mer gladlynta och utåriktade, andra lite mer introverta och hetlevrade. Att acceptera det temperment barnet har är första steget i en förändring.

Med det inte sagt att man inte ska styra eller "lära" barnet något kring temperament och humör, MEN om man inte ser det som barnet gör som "fel" utan mer som "missriktade handlingar i brist på kunskap" så är det lättare att tänka i banor av hur man kan hjälpa barnet kanalisera och verbalisera sina känslor.

Vilket leder mig till nästa steg i lösningen. Ge barnet verktyg. Ett verktyg är förmågan att berätta hur saker känns och vad man vill, att formulera sina önskemål. Att inte kunna det är frustrerande och gör att man blir arg. Ett annat verktyg är en ventil, ett sätt att få utlopp för frustration, ilska och arghet - för ibland måste man få vara arg också - på ett säkert och överenskommet sätt.

1. Acceptans
2. Verktyg
3. Bemötande

Hur möter ni barnet? Vilka förebilder är ni? Fundera på hur ni uttrycker er.. negativt och kritiserande eller positivt och uppmuntrande? Vi har alla en tendens att prata i "inte"-meningar, att berätta hur vi INTE vill att sake ska vara. Försök berätta HUR barnet ska göra för att lyckas. Vad du VILL att barnet ska göra.  Om barnet t.ex. sparkar på en leksak, berätta vad vi gör med leksaen och var man får sparka (bollar, simmet etc)

4. Förutsättningar
Skapa en miljö där barnet har en bra chans att göra rätt och att vara lyckad. Att ständigt känna sig fel och misslyckad gör ingen glad. Om du inte vill att barnet ska röra den jättefina och spännande vasen, ta bort den och ersätt den med en annan spännande vas som barnet kan få undersöka. Om barnet gillar att klättra, se till att det finns en säker plats att klättra på (istället för att tjata om att inte klättra). Ge barnet förutsättningar och en chans att göra rätt att "uppföra" sig så som ni vill.

Jobbigt va? I stort handlar det om att förändra oss själva, inte barnen. Ilska och frustration handlar om kommunikationssvårigheter, barnet når inte fram, blir argt och ilsket och istället för en mer tydlig och klarar kommunikation möts barnet av en frustrerad förälder som om möjligt kommunicerar ännu sämre med barnet.. en ond cirkel. Som föräldern måste bryta.

kanske inte vad ni ville höra men förhoppningsvis har jag väckt några tankar som kanske kan leda er vidare till en bättre och mer friktionsfri tid med era barn.

Alla råd tas tacksamt emot.

Jag har många kommentarer till ditt inlägg MuminMy men min ork att tänka och skriva just nu är helt bortblåst. Vill dock påpeka att en del råd var bra och sånt vi kanske inte tänkt på eller anammat. Medan en del råd arbetar vi redan efter och ändå har vi en frustrerad liten argbigga. Vi är trötta helt enkelt. Och då tryter orken att vara pedagogisk och tänka i steg-banor.

Jag ska läsa igenom ditt inlägg flera ggr och ta till mig det som jag kan tänka mig fungerar på vår lilla tjej. Tack!