Vår lilla tjej är som förbytt. Minst en gång om dan, ofta mer, får hon tidernas raseriutbrott, skriker och spottar och fräser som en besatt. Hon har också börjat säga elaka saker, t ex kan hon säga till far- och morföräldrar att hon inte tycker om dom. (Fast vi vet att hon gör det).
Hur tacklar man sånt här, och hur länge pågår det, om det nu är en 3-årsfas hon går igenom?
Det e bara en röv ålder.... de e såå jobbiga emellanåt. Min dotter e likadan . Verbal, mkt duktig på det mesta men så flippar tösen ut ibland å skriker, säger elaka saker til oss å sina kompisar. Jobbigt... Men det går över. Vi e konsekventa och låter henne inte skrika fula ord eller slåss utan hon får ett allvarssamtal och sitta på sitt rum å varva ner när utbrotten kommer. Vi pratar alltid med henne efteråt om hur, varför det känns så jobigt för henne m.m. Men ibland e det inte lönt, utbrotten kommer och går över lika fort.
Puffar lite då jag verkligen skulle vilj ha ett svar jag med. Anar dock att det är individuellt och beroende av orsak och situation.
Om man ber sin treåring gå ifrån en stund för att lugna ned sig, och barnet ändå fortsätter att skrika så att grannarna tror att vi misshandlar barnen, vad gör man då?
Idag fortsatte min dotter att skrika hysteriskt i timmar, men jag hade försökt resonera nog och hade dessutom ingen som helst lust att mötas på halva vägen då hon väl medveten om saken förstört en fin present från hennes mormor. Jag har helt enkelt svårt att acceptera dåligt uppförande, både hos henne eller andra i min närhet, vilket jag tycker skiljer sig starkt ifrån trots eller olika känsloutbrott.
Vi har nu testat följande och fått positiv effekt med färre och mildare utbrott;
Filmat ett utbrott och visat som diskussionsunderlag när vi resonerar efteråt.
Försökt låta bli att höja rösten mellan varandra i andra sammanhang och mot henne när hon blir sådär. Leva som man lär.
Testat supernannyns "ta-en-leksak"-metod varje gång hon fortsätter bete sig sådär trots försök till resonemang. Vi gjorde det två gånger men fick världens ågren och förklarade sen att det kändes fel och gav tillbaka hennes saker. Säkert vansinningt ur konsekvenshänseende men det kändes som det rätta.
Ge henne mer uppmärksamhet. Hon har nyss fått ett syskon och hennes utspel kan vara ett sätt att få fokus, medvetet eller omedvetet. Vi förklarar också noggrannare att ibland måste vi ta hand om lillasyskonet fastän vi jättegärna vill vara med henne.
Vi vill inte att hon ska vara medgörlig av rädsla för att bli av med grejer eller annan bestraffning, utan få henne att samarbeta av egen vilja. Lättare sagt än gjort kanske, men hellre ge positiv belöning de dagar hon beter sig bra, än att bestraffa det dåliga...
