Jag är konstig och därför ensam

Knepigt som tusan. Kan rekommendera kognitiv beteendeterapi (KBT) eller samtalsterapi. Det bästa är att träffa en terapeut som bedömer vilket som skulle funka bäst för dig. I KBT så satsar man inte på själva problemet, utan på beteendet och får övningar. I samtalsterapi så pratar man om sin uppväxt, sitt liv, sina problem. Man får inga lösningar av terapeuten utan det ska man lista ut själv...

Kan ju säga att jag har liknande problem...

jag känner igen det där, jag blir sånn när jag känner att jag vill prestera bra och blir pressad och stressad, då går allt fel och jag bara snurra till allt. man blir så spänd.

Anonym (+++) skrev 2008-09-14 23:17:43 följande:

Jag gick på utvärdering hos en terapeut och hon ställde frågor om hur jag mådde, fick titta på bläckbilder (Rosach-test), fylla i formulär några gånger. Sen fick jag svaret som gick till psykiatern, där hon sa att jag skulle gynnas av båda metoderna, KBT eller samtalsterapi. Men KBT har de inte på landstinget, utan då skulle det kosta multum för dem, så jag fick gå på samtalsterapi i två år. Jag hatade det, bara mala mala, men jag gick varenda gång i två år, en gång i veckan. Det jag lärde mig mest, var att inse att allt alla gör inte är personligt. + att alla inte kan tycka om en.

Men jag mår fortfarande dåligt. Jag har ätit antidepressiva, men tyckte inte de hjälpte, så jag slutade. Kämpar varje dag. De dagar jag tar dag för dag, och inte tänker så mycket varken framåt eller bakåt, är de bästa dagarna.

har också det liknade.. har lyckats bli av med alla "vänner" jag haft..

Vi borde träffas och ha en stödgrupp...

Vi är nog många som känner oss konstiga och udda. Jag tycker du ska ta kontakt med en läkare för remiss till psykiatrtin om det inte är jättelånga väntetider. Man kan behöva hjälp att reda ut sitt eget beteende och förstå varför man gör som man gör - då är ett "bollplank" till nytta.
Är man osäker i sig själv är det lätt att tänka "alla tycker jag är konstig/ful" etc - i själva verker så projicerar man sina egna komplex på andra. Man utgår från att ingen ska gilla en - alltså tar man inte in signaler från folk som faktiskt gör det. De flesta människor har fullt upp med att fundera på sig själva och lägger inte alls märke till det vi är rädda för att de ska se. Kan man lära sig att tycka om sig själv mer, tycka att man faktiskt är rätt ok, så tror jag att den stelhet du talar om släpper.

Lycka till och kom ihåg att de flesta människor inte känner sig så självsäkra som de verkar!

Kram (från en som alltid känt sig udda - men efter att jag fått en adhd-diagnos i vuxenålder, fått en viss förklaring )

Tack för svar. Det känns märkligt att inse att jag inte är ensam för det är just så det känns. En stödgrupp hade varit toppen. Vårt avlånga land sätter säkert stopp för det är jag rädd.... eller?