Hej
Jag är i v 32+3 och känner mig väldigt hängig. Ledsen, trött, nedstämd, allmänt lite småsjuk. Inte roligt alls och dessutom blir jag lite orolig då det är första graviditeten. Magen känns väldigt annorlunda den oxå, lite avdomnad faktiskt - jag har nypt mig själv flera gånger för att se att jag verkligen har full känsel. Det är klart att det är ju väldigt trångt därinne men....
Någon annan som drabbats av samma hängighet i v 32? Behöver lite uppmuntrande ord.....
Jag är i vecka 34. Blev väl mest deppig över att inte kunna jobba längre, måste fördriva dagarna på något sätt.
ja det är ju sant att bebisen får mindre och mindre plats i magen. Men sålänge man kan känna sin bebis minst en gång varje dag så är det ingen fara! Gör som jag gjorde en gång, lägg dig på rygg i sängen en gång och sätt en äggklocka på magen 
när den ringer så lovar jag att bebben vaknar till.
Sen så kan det ju hända att din bebis ligger med ryggen utåt och därmed sparkar in mot ryggraden, den känns ju inte lika mycket.
Ställ dig i duschen och massera magen med duschtvål och/eller oljor. Det är väldigt lugnande och avslappnade för dig själv, och bebisen tycker säkert att den sortens massage utanpå magen är skön 
Detta är också mitt första barn, BF 30 oktober. Jag har haft mina nojjor från och till, men nuförtiden är jag mest lugn... det som händer, det händer. man får lita på att allt kommer gå jättebra! Om inte annat så kan du alltid ringa din BM eller åka in på besök om du är orolig. Bara att höra hjärtljuden kan vara en skön bekräftelse nog...
Se nu till att slappna av och se fram emot den dagen du har bebis i dina armar så kommer tiden gå mycket fortare :)
Vet inte riktigt om jag kan muntra upp, men jag kan berätta att du inte är ensam ...
Jag är också i v 32 + och allt är verkligen asjobbigt. Jag har en 2-åring sedan tidigare och den graviditeten var hur lätt som helst jämfört med denna (dock fick vi då en del komplikationer i form av en syrebrist hos barnet sista gravveckan, men det märkte vi inte förrän efter förlossningen). Den här graviditeten har varit tung hela tiden (illamående, trötthet, allmän sjukdomskänsla o s v), men på pappret ser allt jättebra ut. Jag tror att det jobbiga mest beror på att man nu verkligen känner sig mycket gravid med allt vad (mest negativt) det innebär, men det fortfarande är rätt långt kvar innan det är "klart". Det som är bra för mig är att vara social, på jobbet eller med vänner, och försöka röra på mig lite och dessutom göra någonting skönt för kroppen (avslappning, massage, bad).
Idag har dock varit en riktigt dålig dag då jag först brytit ihop på mvc (var på besök i fredags och grinade då också och skulle nu bara lämna urinprov, men grät så att bm gav mig ett spontant "prata ut"-besök), sedan gråtit x antal floder för min man som var på jobbet, åkt till jobbet själv och snyftat och beklagat mig för mina (fantastsiska) kollegor och sedan åkt till förskolan för att hämta min son, som var allmänt bångstyrig 2-åring, vilket slutade med att jag satt och snyftade i kapprummet tills personalen kom och klädde på honom åt mig. Shit, jag känner mig som ett vrak; nu är jag lite rädd att typ soc ska ringa på och ifrågasätta om jag kan ta hand om min son eller om de ska ta honom och det ofödda barnet och sticka till någon mer harmonisk människa ... Normalt sett beter jag mig rätt vanligt och gråter sällan på allmänna platser ... och jag har liksom inget konkret som är galet i mitt liv utan det är de sista veckorna som bara blivit sååå tunga.
Tack för att jag fick låna din tråd och vräka ur mig om min miserabla dag! 
Och så skickar jag kramar och hoppas förstås att du känner dig bättre snart!