Någon annan som är så vilsen som jag?! 30år och inget yrke än! *långt*

Tror att denna tråd passar bäst under Depression... för det är så jag snart blir om jag inte får bättre ordning på mitt liv!

Det är mest yrkesmässigt jag är vilsen men andra saker med. Börjar med det yrkesmässiga... Kortfattat:
Har hittills haft 4 olika slags jobb sen studenten (-97) och ingen av dom känns rätt av olika skäl. Har försökt att plugga också men det blev också bara fel! Och nu sitter jag här föräldraledig, arbetslös med bara ett par timinhopps-jobb, och vet inte vad det ska bli av mig!!! Känner mig pinsamt flummig och vilsen i livet när de flesta andra i min ålder har fasta jobb och ett yrke de identifierar sig med.

Då undrar ni förstås VAD DET ÄR FÖR JOBB jag haft/har och vad jag pluggade, varför det blivit så här... Kan börja kortfattat igen för annars kanske ni inte orkar läsa... vet hur det är när folk skriver jättelngt innan de kommer till saken. Lista över jobb/utbildning jag haft/har:
Undersköterska
Gatuköksbiträde
Montör på Volvo (enda fasta anställningen)
Konstskola
Informationsdesign (illustration) 80p på högskola
Servicekonsulent (bara på timmar sedna jag flyttade till denna stad)
Har faktiskt testa på att ha EGET också... 6månader med hjälp av AF...

Och varför hamnade jag på andra jobb om jag är utbildad USK???? Undrar väl ni!
Okej, på gymnasiet gick jag omvårdnadsprogrammet pga brist på annat och visste inet rikgit vad jag ville. Egentligen är jag en blandning av en estet och natur/djur och typ handel, tror jag, för en RIKTIG estet är jag inte heller. Inte en sån där jätteflummig typ som klär sig som en bohem, liksom... Men jag hade iaf 5:a i bild på högstadiet och alla tjatade alltid på mig att satsa på det (även lärare) så i första hand sökte jag till Estetiska men kom inte in med mina medelmåttiga betyg (3.1 i medelpoäng). Andrahand var omvårdnad... kom in där, det krävs ju inte mycket. Tänkte att okej, det ger ju iaf en yrkesutbildning och jag går färdigt gymnasiet iaf. Trivdes aldrig riktigt när vi hade praktik, hatade det mest, kände mig bara ivägen som praktikant och jättedum och tll ingen nytta och visste inte vad jag skulle säga till alla dessa pensionärer. Men gick färdigt utbildningen för jag visste inte vad jag skulle gå annars.
Efter studenten fick jag ett sommarjobb och sedan inget mer än timanställningar (inringning) på t ex sjukhuset vilket jag avskydde! Usch så sterilt o tråkigt det var där. BLÄ ville bara därifrån, kände ju ingen i personalen heller (inte lätt att lära känna när man kommr bara då o då och det var olika skift nästan jämt) o alla var så mycket äldre.

Nappade direkt då en kompis sa att de behövde ett vikariat i restaurangen/gatuköket hon jobbade på. Sen tog det vikariatet slut efter drygt ett år åsså fick jag ÄNTLIGEN jobb på Volvo där jag trodde var min framtid - skitbra lön utan utbildningskrav (nåja, lite hade dom ju men ja kom ju in där ganska lätt) och "enkelt" jobb! Kanon och i början var det ganska kul t o m även om jobbet var enormt monotomt! Sen blev det tråkigare o tråkigare, jag var ständigt TRÖTT, outhärdligt trött! Vi började omänskligt tidigt på förmiddagsveckan, 05.30, och jobbet var fysiskt tungt och psykiskt oerhört tröttande pga samma jävla skit hela dagarna i ända och bara hårdare o hårdare tempo krävdes, man fick knappt prata med sina jobbarkompisar i 1min så gnälldes det. Jag blev deprimerad, visste inte vad jag skulle ta mig till, orkade INGET, ville bara sova när jag kom hem, fick ångestanfall när jag skulle lägga mig på kvällen pga de extremt tidiga morgorna (varannan vecka) och kände att det här håller inte. Är det så här livet ska se ut????
Så efter 3års kämpande (fattar inte att jag stod ut SÅ länge?!!!) tog jagstudietjänstledigt och sökte återigen till mina drömmar om att utveckla min talang - teckningen - och alltså därmed konstkolan på folkhögskolenivå. Efter dt året villa jag verkligen utveckla det mer och ville ABSOLUT INTE tillbaka till jobbet!!! Sökte till högskolan som hade en drömutbildning och kom in - i en stad över 20mil hemifrån! Men tänkte att nu måste jag våga, jag vill jag VILL! Flyttade upp o började utbildningen trots att jag hade sambo sedan länge o allt. Tänkte att det löser vi väl. Det gjorde vi också (han flyttade upp till mig efter ett halvår då han, tur i oturen, blev uppsagd från sitt jobb pga arbetsbrist) men redan i slutet av det första året på utbildningen kände jag mig vilsen och som att det här var nog inget för mig ändå. Men gick hela andra året trots att det ofta kändes fel och sedan hoppade jag bara av... Tänkte nä, tredje året handlar till 90% om sånt jag inte är itresserad av och jag måste ändå ta studielån för detta o allt. DESSUTOM ger det ändå inte jobb i 9 fall av 10 även om man läser klart!!! Illustratörer är det inte direkt brist på om man säger så. Det är inte omöjligt men då ska man framförallt vara duktig på datorbiten nuförtiden vilket inte är min starka sida.
Har sedan dess stämplat (sa upp min fasta tjänst på Volvo samtidigt som jag slutade plugga dels pga vi nu bodde långt därifrån och dels pga jag svor på att aldrig utsätta mig för det igen!) och jobbat på timmar med två olika jobb (servicekonsulent och USK). Nu är jag föräldraledig. Och ensam och vilsen i livet. Känner mig som världens dummaste och vet inte vart jag ska ta mig till... Ångrar att jag inte valde nån "riktig" utbildning! Men vad skulle det ha varit?! Vet inget... som jag skulle passa som, som jag samtidigt skulle VÅGA (har scenskräck och i vissa fall sociala svårigheter). Dessutm har jag inte råd nu längre att plugga! *hopplöst fall*

Har jag ADHD/ADD eller nåt?! Är inte det här typiskt dom?! Jag tror att det är NÅT fel på mig. Har pratat med psykolog o så men det har inte hjälpt. Det var dock bara få ggr under kort tid, kändes som vi kom ingenvart.