vad gör man åt en medberoende mamma som fan blivit galen

"Ni kan ju tänka er vad det kostar!" - Driver du med mig? Tycker du att det är som är det stora problemet? Är det ens värt att ta upp?

Den handlar väl ändå om barnen?

nä du har rätt. bara en parantes som många gånger gjort mig galen, har inte med sammanhanget att göra.
och nej, nu bryr jag mig inte längre. har varit engagerad i så lång tid nu och det har inte gjort ett skit så nu vill ja inte mer

jag tror absolut inte att barnet mår bra av att mamman bara underlättar knarkandet. Du har rätt!

Hej TS! Vänskap är inte ensidig! Om mamman låter sitt barn knarka utan sätta gränser, det är illa nog! Hon kan inte begära att alla i hennes omgivning ska ställa upp på olika sätt på de premisserna! Det utgår jag ifrån, att ni har gjort. På olika sätt!! Sen måste även en mamma kunna sätta stopp, nu är det bra! Annars kommer ungen knarka i 10 år till! Det är eftergivenhet och inte kärlek! Vad har då mamman gjort för motprestation till de, som hjälpt till?!? Om hon nu istället för anklaga sin omgivning tittade närmare på sig själv och slappheten mot dottern.. Det är på tiden, att någon reagerar! Hoppas du finns kvar, om det skulle ske en förändring. För allt blir inte rosenrött utan en massa jobb! Vänskap är aldrig ensidig och kärlek måste kunna ställa krav.. Stå på dig!

mina skatte pengar kan gärna gå till hans behandling ifall han en dag skulle bli drogfri, om det så tar 10 år till...

du är bara bekant, mycke möjligt att hon är medb, men det är trots allt hennes son, du vet väl inte allt vad dem säger o gör.. tror det känns skönare för henne att om hon vet var han är eller om hon slänger ut honom...
vet vad jag talar om.... min bror var narkoman/sprut narkoman
mina föräldrar stängde aldrig dörren om honom inte jag ingen i vår släkt, han åkte in o ut på behandling även kåken, vi är stor släkt så om man skall prata om vad det kostar så tror jag att med all den skatt vi betalat så har vi själv betalat hans behandlinghem o vistelse på kåken,efter 12 år som missbrukare så har han vatt ren i 3 år nu... tackar alla som INTE stängde dörren för honom. tänk om vi fått samtal/eller om polisen ringt på dörren o sagt att tagit en överdos... MAN BEHÖVER INTE VARA MEDBEROENDE FÖR ATT MAN HOPPAS.. många gånger man vatt trött på det, men så länge empati finns o hoppet så klarar man allt... mina föräldrar alla sina vänner kvar....
varför tröttnar du tänker du på vad det kostar?
hellre hjälper jag mina egna med mina skatte pengar än alla som lever på socialen som varken orkar eller vill jobba... klandrar inte dem som går på socialen som verkligen behöver

Linjen mellan hopp och medberoende och mycket fin. Man blir lättare medberoende än vad man tror.

mmmm jag vet som jag skrev innan

Angående kostnaden så är det mycket mycket billigare för samhället att ha en narkoman på behandlingshem än aktiv missbrukare ute på gatan. Så om man tänker samhällsekonomiskt, vilket många verkar göra, så är det bättre ju mer den killen är på behandlingshem än ute. När han är ute så kostar en narkoman mycket mer pengar i form av stölder, brott, brottsoffer, polisingripanden, rättegångskostnader m.m. Tyvärr har kommunen sin begränsade ekonomi och kan inte ge fler vård, trots att samhället i stort skulle tjäna på det.

Vad är vänskap? Är man vänner i vått och torrt? I upp och nedgångar? Men jag förstår, det har hållit på i 10 år nu. Varför belastas du av hennes medberoende? Vad är det som är jobbigt för dig med hennes oro för sin barn? Finns det någon möjlighet att kunna vara vän, utan att du ska dras med i hennes medberoende? Om hon inte har något annat liv än just att fokusera 100 % på hennes barn så behöver hon kanske hjälp att hitta tillbaka till sig själv. Kanske kan ni stödja henne i det? Kanske behöver hon hjälp i form av terapi, anhörigmöten, kontakt med Föräldraföreningen mot narkotika (där finns det många mammor och pappor) eller någon som bara gör något helt annat med henne så hon för en sekund får koppla av i sina tankar?

Vad menar du???? Håller till 100% men sign. (trötta mig ). Har varit o är i samma situation. Finns där för min son ALLTID. Så också en del av släkten, tyvärr har en del av släkten vänt han ryggen helt. Vilket har tagit honom hårt.
Den del av släkten tycker min familj ska umgås med dom men bara om min son inte är med. Oavsett om han är påverkad eller ej. Detta ställer vi inte upp på utan då avstår vi alla i mion familj.
De kräver bevis för att han är drogfri under en längre tid. Ska det kallas släkt???
Nä jag faktiskt föraktar de i min släkt som beter sig så. Tack o lov för de som inte gör det.
Som anhörig behöver man stöd av vänner o släkt, inte tvärtom.