Hur är din man/kille mot dig som är gravid?

vi väntar bebis 2. Men tyvärr så tror jag han har glömt bort det helt:(

min skiter totalt i mej o min graviditet...börjar kännas ensamt nu..(är i v 35)

Min man skämmer bort mig, ser till så att jag äter och låter mig sova så fort jag blir trött även om vi bestämt att vi ska städa. Han tar mycket mera ansvar hemma och säger till mig tusen gånger om dagen att jag är världens vackraste, pussar och klappar och kramar. Hämtar täcken och kuddar och vill att jag ska ha det bra hela tiden. Jag har sagt till honom att jag mår bra och att jag kommer att bli odräglig om han fortsätter så här men han bara skrattar och säger att jag är värd det.
Han tycker att gravida är det vackraste som finns och längtar jättemycket efter bebisen.

Finns det killar som gör så????

Klart att killar ser fram emot att bli pappor men det ligger nog inte i deras natur att prata så mycket om det som för oss kvinnor! Dessutom är det trots allt inte lika påtagligt för dem eftersom det inte är de som bär barnet... Men "bristande" engangemang under graviditeten betyder inte att de blir sämre pappor och det är ju det viktigaste!

Trodde jag var ensam att känna mig bortglömd... min kille får mig att känna mig ful och värdelös:(

Min sambo köpte massageolja och masserade mina axlar varje kväll innan jag skulle somna. ( Barn nr 2)Nu snackar vi inte hela graviditeten, men från månad 7 iallafall

Det tyckte jag var bra! Mycket uppskattat. Mysigt sätt att vara nära och varva ner..

Inte gravid nu, men har ju tre barn så.

Jag tror min man var "normal". Pratade inte om det på samma sätt som vi kvinnor, men kunde ibland gulla till. Prata med magen, massera och lyssna på magen och känna efter rörelser o.s.v. Men detta var inte något som hände varje dag, utan bara ibland. Men det räckte också bra för mig.

Underbar. Bär alla kassa från mataffären (han verkar tro att jag är handikappad på nåt vis ). Tar lite mer ansvar hemma, vilket betyder att han gör mer än jag. Skriver inköpslistor och planerar. Busvisslar fortfarande när han ser mig naken. Pussar på magen och säger godnatt och godmorgon till bebisen varje dag. (Och blajar på om en del andra saker också. Ibland blir det godnattsång också, ha ha.) Vi hade ganska svårt att bli gravida, så när vi väl blev det blev såklart båda jätteglada. Det kan säkert spela in en del, och gör att han gläds otroligt mycket över att få bli pappa.

Min man har varit delaktig i allt från första stund. Hade han kunnat för jobbet hade han varit med på alla besök hos BM.
Han ringer mig från jobbet varje dag för att höra hur jag mår.
Varje kväll håller han händerna på min mage när vi tittar på tv.
Han lagar nästan all mat och sköter det mesta här hemma.
Trots att jag gått upp nästan 20kg så säger han att jag är fin och att han tycker jag har en väldigt fin gravidmage.
Han skickar sms då och då att han längtar efter "vår lilla grabb" och att han älskar mig.
Varje kväll när vi ätit klart så sitter vi kvar vid bordet i ca en timme och bara pratar om barnet, förlossningen osv.
Han vill veta allt som finns att veta och frågar massor hela tiden.
Han killar mig på ryggen eller masserar mig varje kväll framför teven.

Ja, jag kan fortsätta men tror nog ni förstår hur bortskämd jag är

Min sambo är bara som vanligt... Jag vill ju bli bortskämd som ni andra i denna tråden ;)

Jag är bara i v.11 och säger att det är osäkert och att efter v. 12 och ett vaginalt ultraljud så vet vi om det är någon därinne på riktigt. Om det bara blir mer verkligt för mig själv så hoppas jag att han ska börja hoppas och drömma och se fram emot det hela han också.

Ibland säger han små gulliga saker gällande bebisen, men det är ytterst sällan, men det kommer ofta oväntat :) Jag tror inte han riktigt vågar visa sin glädje kring det hela ännu. Men jag hoppas och tror att det blir ändring inom några veckor. Kommer kanske inte bli behandlad som en prinsessa men lite mer uppmärksamhet skulle ju inte skada!

Jag tror att det hos många killar handlar om att graviditeten inte är lika påtaglig för dem... de vågar inte tro på att de verkligen ska bli pappor... i alla fall när det gäller första graviditeten... Jag har varit gravid 3 gånger senaste 9 månaderna (fått 1 MF och 2 MA), de första två gångerna var han inte alls speciellt "med mig"... nu senast var han rädd för att det skulle hända igen och vågade inte hoppas, men när han för första gången fick se hjärtljud och en liten plutt i magen, märkte jag hur han förändrades... han började förstå att det bor en liten i mig... och han blev plötsligt så omhändertagande och underbar... men han säger fortfarande att han inte kommer tro på det förrän han en vacker dag kommer att få hålla vårt barn i sin famn... och jag förstår honom nu.... efter våra tre missöden... nu gråter jag floder...

Känner mig bortglömd. Inga pussar eller kramar.. ingenting. Jag finns inte...

Min man är inte typen som pratar med magen och sånt, men han är gullig mot mig och tar mer ansvar hemma, låter mig vila när jag behöver det, ser till att jag äter etc.

Min man är jätte bra. Vi väntar vårt första barn och varje dag pratar han med magen och sin bebis, och han är jätte stolt över mig osv. Lite dålig på att förbereda sig genom böcker forum m.m. men han får ta det i sin takt. Han tror väl att det kommer bli lättare än vad eg kommer bli :) Men han kommer inse han också, annars är han perfekt. Bär allt tungt, bäddar ner mig och gör middag när jag är trött.
Tummen upp för min älskade Daniel