Att förverkliga sig själv genom sina barn – är det var jag gör?

*puffar*

ingen som har någon tanke?

Jag tycker att du verkar göra gott för dina barn, du får dina barn att må bra i sig själva och det kan aldrig vara fel! Och om det dessutom får dig att må bra och känna dig hel så tycker inte jag att det finns något negativt i det. Då blr det ju liksom "två flugor i en smäll" . Det enda jag kan tänka som vore negativt är om hela ditt liv kretsar kring dem för vad händer den dagen de flyttar, kanske långt bort? Det är också viktigt att de inte känner "dåligt samvete" gentemot dig om de råkar säga eller göra något som sårar dig (om du förstår vad jag menar). Det är viktigt att kärleken är villkorslös och inte kvävande är väl det jag vill ha sagt .

Jag blir lite rädd av din text. Det låter som att dina barn finns för att göra så att du skall må bra, för att du skall leva.
Det är ett tungt ansvar dina barn har och jag tror inte det är sunt, inte alla bitar i alla fall.

Daniel Stern skriver i sin bok, en mor blir till, om det ställföreträdande barnet. Att barnen är en förlängning av oss själva, en önskan att ta igen en skada, att rehabilitera sitt förflutna genom sitt barn. Kanske får ditt barn en börda det inte är lämplig för? Men när man får upp ögonen och blir medveten om sina egna förhoppningar kan man göra det bästa för att undvika dem om de inte gynnar barnet.
Det gäller att se barnet för den de är.

Jag tror helt enkelt det blir svårt att vara barn och känna medvetet eller omedvetet att de behöver göra mamman nöjd och gör allt för att inte belasta henne med deras svårigheter, som de så mycket väl hade behövt "belasta" med. För de kommer ju märka om du inte kan hantera deras lidande, då kommer de inte belasta dig med det. Så tror jag.
Ta hand om dig själv. Lev för dig med.

Jag skulle rekommendera dig terapi för du behöver leva för din egen skull så dina barn slipper ansvaret för ditt liv.

Anonym (förverklig) skrev 2008-09-23 15:09:57 följande:

Jag tyckte bitvis att det kändes som om du skaffade barn för att någon skulle älska dig. Men meningarna jag citerat tycker jag tyder på att du inte gjort det.
Sen som redan skrivits bör du nog söka hjälp för att reda upp din bakgrund. Det är tufft men värt det (har inte haft det som du men har varit med om endel otrevligheter).

Jätte tack för era svar!

Jag kan säga att det inte är så att jag förväntar mig och har som krav att de ska göra mig glad och nöjd, jag kräver inga vissa beteenden och respons från dem, utan mer att när de väl responsar på ett positivt sätt så upplever jag det väldigt helande. Om de däremot skriker "dumma mamma" när de inte får som de vill så är det inget som sårar mig heller. Eftersom det hör ett barns utveckling till.

Det var inte heller så att jag skaffade dem för att bli älskad, det är mer så att efter att jag fick dem har jag själv märkt att den kärlek jag upplever i relationen till dem är den enda kärleksrelation som jag känner helar mig och eventuellt kompenserar för kärlek jag inte fick som barn. Det har kommit automatiskt, inget jag tänkt ut eller förväntat mig utan något jag överraskats av.

Däremot känner jag att det som Anonym 36555268 skrev kanske skulle kunna vara en farhåga. Som sagt så skaffade jag inte barn för att de skulle ge mitt liv en mening, men när jag fick barn så insåg jag att de ger mig en mening. Och här känner jag att de utgör livets enda mening, till stor del för att jag upplever livet i övrigt så meningslöst – som ett enda stort lidande. Jag kan hed handen på hjärtat inte se någon anledning till att fortsätta leva om mina barn togs ifrån mig.  Jag känner inte att jag har dem för att de ska rehabilitera mig men däremot har jag upptäckt att de gör det. Jag har inga (inga medvetna iaf) krav eller förväntningar på mina barn utan försöker i allt att låta dem utvecklas till egna personer med sina egna karaktärer och intressen. Jag vet inte om det är en faktisk skillnad i detta eller om jag bara inbillar mig skillnaden.

Dock ser jag en verklig fara i det du skriver ang med att barnet medvetet eller undermedvetet känner av när jag tycker något är jobbigt och därför undviker att ta upp det med mig, saker som de verkligen skulle behöva ta upp. Här ser ja absolut en fara för jag vet ju att jag kommer att uppleva det enormt smärtsamt, jag tror nästan att jag skulle kunna tycka att det är ännu mer smärtsamt än vad de själva gör, för jag lever mig in i det så dant och återupplever alla hemska känslor från när jag var barn. En sak som jag vet att jag gör fel är att när mina barn måste göra en jobbig sak, så tänker jag att det är lika hemskt för dem som det var för mig att bli våldtagen. Fast att jag egentligen vet att det inte ens är i närheten, men jag är så rädd för att mina barn ska behöva uppleva smärta av den typ jag upplevde, och jag är så rädd att själv behöva uppleva smärta igen. Och den enda smärta som skulle kunna vara värre än den jag redan gått igenom är just smärtan det innebär att mina barn inte mår bra. Och här vet jag att det finns nyanser mellan att inte må bra, att måsta göra en jobbig sak en gång eller att lida djupt mycket och länge. Men jag har så svårt att koppla bort det. Och tänker att allt jobbigt de måste utstå är något helt fruktansvärt, även om det handlar om en sådan banal sak som att bli vald sist på gymnastiken osv.  

Jag vet att jag borde gå och prata med någon, men jag har sökt över allt på MVC, på BVC på vuxenpsyk på vårdcentralen men över allt får jag samma svar att jag mår för bra! Det känns bara så hopplöst och tröttsamt.

Jag tycker att du verkar vara en jättefin mamma som bara har goda avsikter men dina barn KOMMER att stöta på motgångar i livet, det kan du inte skydda dem imot och frågan är hur du kommer att reagera då???

Detta med att du inte får någon hjälp någonstans verkar inte riktigt.
Jag själv går just nu och pratar med en psykolog och jag har ändå inte upplevt något jämfört med dig men det är ingen som ifrågasätter varför jag är där, jag mår ju dåligt över detta och det räcker.
Jag slog bara upp Gula sidorna och bokade ett besök som jag självklart får bekosta själv men utifrån vad du skriver så verkar du har råd med det. Hjälp går att få men sök dig utanför det kommunala/landstinget.
Ingen kan ju säga vad som är jobbigt för en annan och bara för att du har ett bra familjeliv betyder det ju inte att DU mår bra.

Såg att det var många som är anonyma så jag skriver hädanefter under Mango (jag skrev inlägg 6).

Mango

Ja precis, jag tror också att det skulle kunna bli problem med konstiga reaktioner från min sida. När barnen ska göra saker som är jobbiga för dem, eller kanske tom inte ens är jobbiga för dem utan bara för mig.

Jag tycker inte heller det känns riktigt att inte få någon hjälp men nr jag sökt har det låtit såhär:

MVC: "Ja man vi kan ju bara hjäla dig med problem relaterade till graviditeten och dina graviditet går bra problemen är ju just dina personliga problem"
BVC: "Ja men vi kan ju bara hjälpa dig med problem relaterade till dina barn och dina barn mår bra och ni ser ut att ha en fin relation, problemen är ju just dina personliga problem."
VCT: "Då får du ringa vuxenpsyk."
Vuxenpsyk: "Här får man må väldigt dåligt om man ska få hjälp, du har ju ett fungerande liv."

Som du säger så bör jag söka mig till någon privat. Det känns bara så motigt. Men ok jag gör det ska slå på gula sidorna jag också.  Meddelar här hur det går.

Lycka till, du gör helt rätt. Jag hoppas verkligen att du får den hjälp du behöver/längtar efter så att du kanske så småningom upptäcker andra glädjeämnen i livet förutom/utöver dina barn.

Jag tror du överanalyserar ett fullständigt normalt beteende. Har man barn är dom oftast helt överordnade mina behov, min partner, jobb, ekonomi, frihet etc etc.
Jag tror de flesta föräldrar säger att de skulle ta livet av sig om deras barn skulle gå bort (dom flesta gör det dock inte). Fokusera framåt och gläds med dina barn men låt dom också få sin frihet (om inte annat kommer tonåren). Kompensera inte medvetet hela tiden din egen barndoms brister (sånt märker barn, hade själv en sån förälder). Vi gör alla våra misstag med det viktigaste är kärlek och respekt.