Känslor efter misslyckat IVF...

Förstår din sorg och frustration, men det är ju trots allt första försöket än. Ge inte upp. Ni kommer att lyckas. Vi är många här på FL som har lyckats, och tyvärr finns ju vissa som inte lyckas, men att ge upp efter första försöket kan man inte.

Det gäller att hoppa på en ny behandling så fort kroppen din är redo.

Lycka till nu.

Hej!

Först och främst- jättetrist att höra att du inte ens fick en chans att ruva. Får man inte det har man ju inte ens en gnutta chans att blir gravid.

Jag förstår vad du menar med att 3 års kämpande kom ikapp dig, det samma hände för mig i våras efter vårt 2 misslyckade försök.
Jag visst knappt hur jag skulle klara av att andas...så ledsen var jag. På något sätt tar man sig vidare. Jag sa till min sambo att vi skulle gå med i en adoptionsorgansiatione ftersom köerna är så himla långa. Han var lite motstridig men isåg sen att man måste utnyttja tiden.

Inboxa mig gärna om du vill "prata" mer. Hoppas du känner sig starkare snart igen och redo för nästan försök.

Ja hur mycket orkar man egentligen...det har jag funderat på många gånger. Jag tycker inte att det är det minsta konstigt att du reagerar som du gör. Att försöka år ut och år in måste vara något av det mest påfrestande man kan göra. Det blir nästan existensiellt till slut. Själv fick jag upp hoppet när vi påbörjade IVF:en och fallet blev därför ännu högre när första försöket slutade i MA. Det låter lite som att samma sak har hänt dig. Det är vidrigt att utsätta sig för detta, men kanske ännu vidrigare att fatta beslutet att låta bli...jag vet inte. Jag funderade många gånger på vad som var värst. Jag hoppas att du kan gå vidare och göra ett nytt försök för trots allt lyckas de flesta någon gång.

Första gången är jobbigast. Jag grät o svor o sörjde (och vi fick ändå tillbaka 1ägg men det var det enda som blev okej befruktat)

Första gången har man oftast så mycket förväntningar. För mig/oss var det som om vi tänkte att nu får vi all hjälp som finns - nu bara måste det gå

Min enda tanke just då var att få göra nästa försök så fort som möjligt men jag är glad att jag gav kroppen några månader att bli normal på igen

Andra ivf:et slutade i ett tidigt missfall (men det är också okej för mig för nu vet jag att jag kan bli gravid, vilket vi starkt tvivlade på)

Adoption har alltid varit en möjlighet som vi funderat över, eller snarare jag

Jag tycker definitivt att ni ska göra fler ivf om det känns rätt för dig men det är inte fel att betala in sökandeavgiften till ca 2 adoptionsorganisationer under tiden (för man köar i flera år innan man kommer så långt att man får skicka papper till ett land) och under den tiden så kan ni känna efter vad det är ni mest vill

Lycka till

Jag tror med största säkerhet att jag kommer att orka med nästa behandling också.
Längtan efter barn är så stark så jag kommer nog inte ge upp än på länge.
Det bara känns otroligt jobbigt just nu.
Vi har försökt i 3 år och under tiden har 5 bebisar fötts i min vänkrets.
Tack för erat stöd!

Jag trodde aldrig att jag ens skulle kunna bli gravid men det vet jag ju nu att jag kan

Vi försökte i 7 år på egen hand  innan det blev ivf och det är tufft att vara ofrivilligt barnlös, men man kämpar vidare för målet är ju så fint

Jag hade ända från början av utredningen varit ganska inställd på att vi skulle behöva ivf, och tyckte att det var helt ok. Visst var det tråkigt att inte Pergotime-behandlingen gav något resultat men jag såg ju att det fanns fler vägar att ta efter den så det blev jag inte så nedslagen av.

Vi kom till slut fram i ivf-kön och på första äp:t fick vi ut 17 ägg. Skitbra tyckte jag, om åtminstone hälften blir befruktade så borde vi få ett par till frysen också och då har vi "råd" att mislyckas några gånger innan vi måste börja om från början. För att det kunde bli så att det inte fäster eller att man kan få missfall var jag helt med på.
Men så kom det där förödande telefonsamtalet på morgonen efter: "Tyvärr, det blir inget ET i morgon för det blev ingen befruktning, inte en enda".
Va??
Nej, det fanns inte ens i min värld som ett alternativ, så kunde det ju inte gå! Så det blev ett rejält platt fall där. Det som gjorde det ännu surare var att vi hade diskuterat ICSI med läkaren som komplement redan innan, att de kanske skulle microinjicera hälften av äggen för säkerhets skull för han misstänkte att det kunde vara något strul mellan ägg-spermie. Men på ÄP-dagen tog han beslutet att det inte behövdes eftersom vi fick så många ägg och för att spermaprovet var helt exemplariskt den dagen.

Så visst vet jag hur det känns att tappa gnistan! Det var ett par tunga veckor, sen var det som tur var jul så jag fick annat att tänka på. Och på något sätt mattades känslan av med tiden, det kändes ok att komma igång med behandlingen igen 3 mån senare. Men jag var inte alls entusiastisk och vågade inte ha några som helst förhoppningar utan var istället väldigt pessimistisk och inställd på att allt skulle gå åt h-e den gången också. När vi sen bara fick ut hälften så många ägg som första gången sjönk hoppet ännu mer och jag mer eller mindre bestämde mig för att om det blev samma fiasko igen skulle vi lägga ner allt och inte försöka mera.
Men som tur är gick det bra, vi fick 3 fina embryon varav 2 nu ligger i frysen och ett är en liten kille som ska komma ut till oss i slutet av november.

Vad jag har lärt mig av vår resa är att man orkar så otroligt mycket mera än man tror!! Och när man väl sitter där med sin mage eller sin bebis så inser man att det verkligen var värt allt slit och alla tårar. Det man måste göra är att tillåta sig att sörja en stund emellanåt och sen komma igen och ta tag i saken och ta tillbaka kontrollen över livet.
Vill du lägga ner behandlingarna och gå vidare till nästa steg istället så är det inte fel, man måste inte kämpa på med ivf om det är mer jobbigt än hoppfullt. Fortsätt prata med din man om saken så ska ni se att ni hittar en lösning som känns rätt för er båda.
Önskar er all lycka till, vilken väg ni än völjer!

Hej får man vara med här? Verkar va en trevlig tråd. Själv håller jag & min guube på med vårt 2a IVF försök & står inför 4e insättningen. Många jobbiga motgångar när man testar negativt gång på gång på gång. Vissa dagar är upp, andra dagar ner... En evig bergochdahlbana.

Man hoppas ju att man ska bli gravid när man gör IVF och när man sedan ruvar och går och tänker att kanske är jag gravid och sedan är man inte det då blir känslan otroligt stark. Även fast man vet att risken är stor att man inte är det så hoppas man så mycket och blir så förtvivlad när man inte är det. Det är från hopp till avgrunden på en sekund.

Jag har nu fått minus efter min tredje ruvning. Det är ännu jobbigare nu när jag gjort flera ruvningar...jag blir äldre och äldre och jag vet ju att jag inte kan göra oändligt många försök. Detta försök blev troligen fel med medicineringen så jag borde inte bli riktigt så förkrossad som jag är tycker jag för jag fick antagligen sämre chans att jag borde ha haft. Men i varje fall tiden går..och jag blir äldre för varje månad och jag är helt förkrossad. Men för mig finns inte alternativet att sluta försöka. Inte så länge chans finns. Jag kan aldrig acceptera att inte få biologiska barn.

Jag läste någonstans någon "professionell" som sa att ett problem med dagens fertilitetsbehandlingar är att man kanske inte sätter stopp som man var tvungen förr i tiden utan man fortsätter försöker och slutar aldrig hoppas. Jag skulle vilja utrycka mig nästan tvärtom. Förr i tiden när detta inte fanns fick man inte någon "dom" när man var 20, 30 eller 40 år. Man fick ingen "dom" om att ni kan inte få barn utan hjälp. Man försökte genom samliv, vardagen gick, man visste inte varför man inte blev gravid men hoppet fanns varje månad. Kanske blev man gravid till slut. Annars blev man inte det och när man blivit närmare 45 år förstår man att man aldrig får barn. Blev säkert en jättesorg då förstås. För då förstår man väl för varje år att chansen till barn minskar.

Men det blir inte lika knivskarpa slag som det kan bli i detta. Ett slag är förstås att höra "ni kan aldrig få barn utan hjälp". Om man då gör IVF så är det hormoner, kontroller, äggplock, befruktning, ruvning. Om man har tur blir man gravid. Om man har otur blir man det inte. Pang- golvad. Nytt försök...Om man har tur blir man gravid...om man har otur blir man det inte...Pang- golvad. Om man inte lyckas på försöken man gjort så kommer till slut dagen när antingen man själv, eller ännu värre i vissa fall är det läkarna, som säger att det är dags att sluta försöka. Pang- totalt golvad till marken. Inget litet hopp kvar alls.
Det finns förstås dom som har chans att bli gravid på vanligt sätt även fast de gör IVF, de kan ha hopp kvar även om de slutar göra IVF. Men om man inte har den chansen. Jag har panik skräck för att en dag tvingas inse att jag måste sluta göra IVF eller ännu värre att läkarna säger att jag bör sluta försöka. Jag måste få ha hoppet kvar. Kommer inte klara av att höra ett sådant besked och jag hoppas och ber att jag aldrig någonsin kommer höra det utan att vi får ett litet barn.

Jag skrev bara detta för detta är min reflektion på det "proffessionella" uttalandet att ett problem med dagens fertilitetsbehadnling är att man inte alltid släpper det och går vidare. Jag säger tvärt om. Största problemet med dagens fertilitetsbehadnlnig är när det inte lyckas. Det blir som en knivskarp smocka.