Jag hatar min far och det blir bara värre och värre!!

Hmm, jag vet inte riktigt.. Men har lite samma upplevelse! Min pappa har varit precis så som du beskriver & jag gav upp mina försök att få honom att tycka om mig & bli min vän på min 20-årsdag, då jag kramade honom som tack för en present (som mamma hade valt, köpt & betalt, hans namn stod bara med på kortet & han följde bara med för att han "var tvungen") Hur som helst, den kramen besvarades inte. Han bara stod där, utan en min eller ett ord. Då ville jag inte mer.
Det är snart 10 år sedan. Det som är svårt är ju att mamma fortfarande är gift med honom. Helst skulle jag ju inte ha träffat honom överhuvudtaget.
När jag var gravid med min dotter så ringde han mig då det var nån månad kvar till BF, sa att han hade betett sig som en idiot & att han var sååå ledsen. Han frågade om vi inte kunde vara kompisar igen?! Jag blev helt ställd & svarade ja.
Men det har inte blivit något bra. Jag känner mig hemskt obekväm när han ska med hit & hälsa på. Känner inte honom och har ingen lust att lära känna honom heller. Det är bara tomt inom mig när jag tänker på honom.

Har nyligen gått hos en psykolog av andra orsaker, men pratade även lite om honom då. Och så som han har behandlat mig under min uppväxt är verkligen helt oacceptabelt. Var så skönt att få höra det från någon annan också. Hennes råd till mig var att skriva ett brev till honom med hur jag känner, det kan hjälpa mig att gå vidare. (Han ska inte få brevet, men jag ska få ur mig alla känslor). Sen ska jag säga rakt ut att jag inte vill träffa honom mer.

Vet inte riktigt vad jag vill säga med det här.. Att det finns andra i samma sits också.. Och att man inte måste förlåta. Man måste inte lära sig tycka om.
Jag bor 20 mil från mina föräldrar, det är jätteskönt.

Många kramar till dig iallafall, även om jag inte kan hjälpa dig.

du har en till här.
min pappa drack när vi var liten och jag har också slagits med en massa känslor runt honom och mamma. mamma vet att hon orsakade oss, mig och min syster en massa onödigt lidande då hon inte var stark nog att lämna honom.
nu är han en sjuklig förtidspensionerad man som behöver oss. jag har gått till psykologer ett par gånger i vuxen ålder för att förlika mig med mina känslor. idag kan jag tänka på hur känslan kändes och kan ibland känna den komma men jag har nog pratat sönder dem så nu är jag bara tom. innerst inne kankse bitter men jag säger alltid rakt ut till vänner osv att jag haft det så när jag var liten. dte är en del av mig och jag skäms inte för det. det får pappa göra. tror att han innerst inne känner det men lossas aldrig om det.
min mamma mår inte bra sen pappa blev sämre men jag har sagt rakt ut att hon inte kan lämna honom nu då jag då skulle bli närmast anhörig till honom. har hon hållit hårt i honom i 35 år så får hon göra det tills han dör också.
hon har väl inte tänkt att lämna honom heller och jag känner verkligen med min mamma. jag säger inte så för att hämnas på henne eller så men det är bara så att jag vägrar ta hand om honom så länge hon finns.
jag har fått bättre kpntakt med min pappa sen jag fick barn. det verkar som om det är det enda som han är riktigt stolt över att jag åstadkommit. idag kan han säga att han älskar mig eller att han är stolt över mig. han skryter om mig inför andra. det kan kännas bra men samtidigt så känns det för sent på något vis.
det du skrivit får mig att tänka på min lillasyster. hon känner mer som dig. hon hatar honom och pratar med honom i telefon så sällan hon kan men undviker dte inte helt. nånstans är vi ju väluppfostrade och kan inte helt be nån fara å flyga.
när jag var gravid med mitt första barn gick jag till en psykolog för att ta i tu med min barndom efterosm jag var rädd att bli en dålig förälder. jag var rädd att mitt tunga bagage skulle lastas över på mitt barn. dte är det bästa jag nånsin gjort. det var tufft och man måste vara lika fast besluten att lyckas som när man bestämmer sig för att börja träna eller gå ner i vikt. det tar på krafterna men det är som att man kan packa upp gamla minnen, titta på dem, gråta över dem och sen packa ner dem ordentligt, långt, djupt ner så att de inte flaxar fram hur osm helst utan man kan välja om man vill tänka på dem eller låta bli.
du skulle må bättre av att göra en sån sak. på hälsocentralen finns ett psykosocialt team med bra människor. prata med dem, jag tror att det skulle hjälpa dig. kankse inte att älska din pappa för det är mycket begärt och kankse är han inte ens värd din kärlek men iaf förlika dig med känslorna och sluta att bygga upp mer hat än du redan känner.
jag finns här om du vill prata

Det lät nästan som att vi vore samma person, precis samma erfarenheter..nu bor jag 80 mil från min far, ganska skönt måste jag säga. Lessen blev jag över att höra att fler delar min erfarenheter för så ska det ju inte va :( Vad lessen jag blir för din skull.

Anonym (MB) skrev 2008-09-27 18:28:01 följande:

Nej inte en till med liknande erfarenheter, jag önskar nästan jag vore ensam om det här för vill inte att nån annan ska ha upplevt samma sak. Lessen för din skull. Min pappa vill också gärna ha barnbarn men det är nog mer för att hans bror precis blivit morfar och han vill också få nå fint att skryta om...*djup suck*

Anonym (ida) skrev 2008-09-27 18:29:42 följande:

Jaa, jag kände igen mig så i det du skrev!  Tycker inte du ska vara ledsen för min skull. Jag mår bättre än någonsin. Har en egen liten familj nu, som är helt fantastisk! Min man är så varm, omtänksam, fin & förstående. Vi kan verkligen prata med varann om allt, och det är värt så himla mycket! Han vet saker om mig som jag aldrig vågat yppa ens ut i tomma luften förut. Tillsammans har vi en dotter som är vår sol!
Dessutom är hans föräldrar helt underbara! Jag älskar dem & där har jag den familjegemenskap & en värme som jag aldrig hade hemma. Känner mig verkligen älskad & omtyckt för den jag är och det är ju så det ska vara.
Min mamma ska jag fortsätta träffa, henne tycker jag om. Men jag ska säga att jag inte vill träffa pappa mer, det ska bli så skönt! Mår dåligt veckor innan om jag vet att de ska komma på besök.

Vill du prata mer så finns jag här!

jo vi är många här ute som haft det så.
jag har genom att vara öppen om det ofta fått höra från andra om sina erfaranheter. egentligen brukar jag aldrig vara anonym heller, vet inte varför jag valde det
även nu när pappa är en harmlös typ så kan det komma fram elakheter mot mig eller mamma. han inser inte att han borde vara tacksam över att vi fortfarande finns i hans närhet och att han inte skulle kunna bo hemma och ta hand om sig själv om det inte vore för mamma.
dte är sorgligt när en människa på 52 år är så sjuk men han har delvis sig själv att skylla. den sjukdom han har skulle förmodligen inte tagit lika hårt på honom om han inte hade druckit hela livet och även nu kan han fylla ner sig i veckor i sträck men då finns dte inget som kan få mig att åka dit eller ringa. ringer han så lägger jag på. jag har även sagt rakt ut till honom att jag inte vill ha något me dhonom att göra om han inte är nykter så tro det eller ej, han har accepterat det och ringer mycket mycket sällan när han druckit.
jag har en ganska sträng syn på alkohol. kan dricka själv men tycker att dte blir jobbigt om min man blir lite för full så vi håller oss alltid inom salongsberusningen.
ibland kan jag tycka att det är jobbigt att inte kunna slappna av som andra och bara ha skoj men dte är för påfrestande om många omkring mig fyllar på så att de blir förändrade eller hur jag ska säga.

jag bröt med min far när jag var 12.. då fick jag nog. Han o mamma skildes då och då blev det naturligt för mig.

jag har fått lite julkort och trevare från honom under tiden men har inte velat ha med honom att göra...det är en lång historia innehållande alkohol, psykisk misshandel med mera..

precis nyligen hittade jag en kusin på pappas sida, som jag inte träffat sen jag var 5, våra pappor är alltså bröder och vi har samma upplevelser från barndomen och det känns skönt att ha någon som fattar vad jag känner och pratar om.

Men nu blev jag glad. Vad kul att höra att du har det sådär bra!
Det ger mig hopp om att det faktiskt går att leva ett bra liv trots en sådan uppväxt.

Anonym (MB) skrev 2008-09-27 18:46:37 följande:

Det går!! Men jag har gått på några smällar på vägen hit.. Och jobbat mycket med min självkänsla som var i stort sett obefintlig. Nu tycker jag att livet bara blir bättre & bättre för varje år, en skön känsla må jag säga..

Hur gammal är du? Hur lever du nu? Har du någon gång pratat med någon om det här?

Svara bara om du vill, såklart!

KRAM!

okej men bra att du lyckats komma tillbaka eller vad man ska säga. Min självkänsla är obefintlig också. Jag gick i terapi i 2 år pågrund av djup depression, men då pratade jag inte om pappa och hade fortfarande år av terror kvar med honom. Det var först i vuxen ålder som det kom ifatt mig, min uppväxt och då började jag må riktigt dåligt.

Jag bor i egen lägenhet 80 mil från min hemstad, Har en pojkvän men vi har inte varit tillsammans så länge så vi bor inte ihop.

jag är någonstans mellan 20 och 30.

Vill inte riktigt avslöja för mycket här.

Anonym (MB) skrev 2008-09-27 19:03:35 följande:

Jag har också samma erfarenhet - skrämmande likt.
Min pappa är död men jag hann få både uppgörelse och försoning innan han dog.
Han förändrades aldrig, även om han blev lite mindre jävlig med åren, men jag försonades med mitt öde. Jag accepterade att jag aldrig skulle få den pappa jag önskade mig och bestämde mig för att lära mig av erfarenheten. Det finns ju inget annat alternativ.
Jag gick igenom faser av skuldkänslor och missriktad lojalitet, djup sorg över alla fruktansvärda saker han hade gjort, rasande ilska och hat precis som du nu, (jag var på väg att slå ner honom en gång på ren urilska), och till slut neutralt konstaterande.
Jag har förstått han var psykiskt sjuk, (narcissistisk personlighetsstörning helt klart), och då blev det lättare att acceptera. Jag behövde inte längre se honom som ond utan sjuk. Jag ser också att jag är starkare än han någonsin var, eftersom jag sökte hjälp för mina problem. Han tog ut sin skit över omgivningen medan jag blev tvärtom - empatisk och förstående.
Idag tycker jag om mig själv. Jag kan t.o.m. förstå varför andra gillar mig . Det var obegripligt för mig tidigare.
Jag känner mig enormt stark, vis av erfarenheterna och tillfreds med tillvaron.
Jag har fortfarande svårt med relationer till män. Mitt barns pappa visade sig vara som min far tyvärr men till skillnad från min mamma satte jag barnet främst och gick.
Att stanna kvar hade fått förödande konsekvenser för min och barnets relation. Jag har ingen större respekt för kvinnor som inte skyddar sina barn, inklusive min egen mor.
Du har allt rätt att vara förbannad och besviken på din mamma av samma anledning. Hon tog inte sitt ansvar som mamma helt enkelt. Det finns förklaringar men inga ursäkter. Det skriver jag av egen erfarenhet och att lämna mitt ex var en helvetisk kamp så det är inte bara ord.
Fast jag jobbar på det här med män och gör hela tiden framsteg. Jag insåg att jag måste förstå och älska mig själv innan någon annan skulle kunna göra det. Så nu är jag redo och attraherar en helt annan typ av män.
Min poäng är att det finns en väg ut. Du kan bli lycklig men ingen annan kan göra det åt dig. Eftersom din pappa inte lär förändras (helt iaf) så handlar allt om ditt förhållningssätt till honom. Den förändringen börjar inifrån. Bara du kan läka dig själv. Det är en tung resa men den är värd varje sekund.
Nu njuter jag av livet, jag älskar både mig själv och andra. Jag är snäll mot mig själv och omger mig med människor som får mig att må bra.
Om jag klarade det så kan du det också!

Jag har bryit med både min mamma och pappa efter flera år av slag och utnytjande. Och det är det bästa jag har gjort.