Gammal kärlek rostar aldrig?

Enligt mej finns det bara en väg att gå, till honom, den gamla kärleken. Om du inte satsar 110% för att det ska bli ni så kommer han alltid finnas och spöka för dej.

Kanske blir ni så lyckliga som man hoppas, kanske går det åt fanders. Hur som helst så kommer du i alla fall veta och kan komma över och gå vidare om det inte leder någon vart.

Jag vet inte vännen, men jag kan känna likadant ibland fast jag är gift o har det bra. Mitt ex o jag träffas aldrig o jag har ingen aning om vad han känner men ibland tänker jag så otroligt mycket på honom o saknar honom fortfarande.

Jag har precis likadant med en killkompis och efter 13 pirrar det fortfarande i magen när jag träffar honom och jag vet att han känner likadant. Dock blev vi tillsammans en kortare period och insåg att det inte funkade. Hela känslan förstördes på något konstigt sätt.

Vi lever med det, umgås regelbundet och båda har familjer.

Finns ju en orsak till att det inte fungerade en gång i tiden. Ex är ex av en anledning.

Har själv känslor för vissa ex men vet ju varför det inte fungerade om jag tänker efter.

o gud vad jag känner igen mig, jag har ett ex som jag tänker på väldigt ofta o jag vet han tänker på mig, men vi har kommit fram till att vi ska vara vänner vi funkar bäst så, men jag får ALLTID höra från honom att jag ska veta att han väntar på mig,, o ska de vara vi så kommer det o bli vi om de så ska ta 25 år... vi kanske behövde den tiden ifrån varandra. Jag har familj o han har flickvän, vi trivs bra i våra familjer men som sagt vi finns ju i varandras tankar

Det är bara så fel...att magkänslan inte stämmer med skallen...för jag vill inte ha nån annan än han jag är tillsammans med...men tänk om han skulle veta hur jag går å längtar efter nån jag inte vill ha!!!
Jag har funderat på att berätta för honom...men det tar emot...hur skulle man kunna sätta ord på nåt man inte förstår själv?
ARGHHHHHHH...frustrerande!!!

Är det ok att ha kontakt med ett ex man känner så evinnerligt starkt för (skulle jag träffa honom med min nuvarande pojkvän skulle jag helt tappa fattningen...jag rodnar, blir knäsvag, och får svårt att andas...som en tonåring) ibland kan jag tänka att det skulle plana ut om vi hördes ibland...hade lite vardaglig kontakt...

Anonym (soulmate) skrev 2008-09-30 10:45:00 följande:

Jag kan personligen tycka att det är OK såvida inget händer (att du är otrogen eller så) men vet att många säkert tycker tvärtom. Vad som däremot är BRA för dig vet jag inte. Kanske vore det bra att inte höras/träffas om du nu ändå VET att du inte vill nåt mer med honom o försöka låta det plana ut lite som du säger..

Skulle jag träffa mitt ex skulle jag inte heller andas garanterat o jag är glad över att jag har svårt att tro att vi skulle stöta på varann.

Det känns som jag är otrogen hela dagarna bara genom att han spankulerar runt i min skalle från morgon till kväll...
Som det är nu och har varit senaste åren har vi ingen kontakt...och vi ses aldrig heller. Vi stöter inte ens på varandra trots att vi bor i samma stad. TACK OCH LOV för det...men när vi pratade i sommras så kändes det så lugnt och skönt i flera veckor...som att det var på väg att försvinna...
Men det gjorde det inte....
Vad jag pladdrar på
Tack i alla fall för att jag fick känna att jag inte är ensam i min prövning
Kram till er!

Jag blev kär i en kille när jag var 14 vi blev ihop och pussades lite bara. Jag bodde utomlands då eftersom mina föräldrar hade ett ettårigt uppdrag i killens land. Vi flyttade tillbaka till Sverige och då tappade vi kontakten. Han lyckades få mitt telefonnummer genom en gemensam bekant och ringde mig när jag var runt 16 år. Sedan hördes vi via telefon och mail tills jag blev 18 och reste dit. Jag reste dit igen när jag var 19. Härliga semstrar med 200% romantik och passion, han friade till mig. Han presenterade även sin bebis för mig! han hade råkat få en dotter men var inte ihop med mamman, jag fick en chock och gjorde slut. I ren frustration hade jag sen sex med en kille i Sverige och råkade bli gravid, nu sitter jag här och är fortfarande gift med mitt one nigt stand efter sju år och har två barn med honom. Jag får inte exet ur mina tankar, och vet att han alltid kommer att finnas i mitt hjärta.
Det värsta är att han känner samma sak för mig.
Vi har mailkontakt sedan tre år tillbaka, han skickade en bild på ett gammalt kärleksbrev jag skrev till honom i tonåren, det kändes som igår. Han meddelade mig att han finns där väntandes på mig men att han måste leva under tiden, han gifte sig i år, jag är ledsen över det men ändå glad för hans skull.
Snurrigt... ja men så är det.

I mitt fall är det så att vi hade ett väldigt passionerat förhållande (har lyckats klura ut det så här i efterhand) mycket känslor, mycket skratt mycke strider fantastiskt sex och otroligt givande samtal om allt mellan himmel och jord...men det var så energikrävande...jobbigt att hela tiden gå i ett rus av känslor...vilket jag ju fortfarande gör men under mer kontrollerande former
Så mitt val har blivit att välja en enklare relation...mindre passion mera vardag...och i längden ett tråkigare liv kan det kännas som.
Vore världen perfekt skulle jag nog orka välja det passionerade förhållandet...och leva livet fullt ut!
Konstigt att sätta ord på allt jag tänkt på länge nu...men jag ser ju att jag har svaret på allt själv
Om det är meningen att vi ska vara tillsammans blir det nog så i alla fall tillslut...som på IKEA reklamen...det äldre paret som sitter i soffan och möttes igen efter 20 år...och det kändes precis som förr

Förhållandet du beskriver låter som vårt, jag känner precis som du! om jag bara vågade... jag och han har pratat om det att vi ska ses på neutral mark i ett annat land varken mitt eller hans.
Om jag var du skulle jag försöka få till ett möte i en annan stad... men det är ju fel mot din sambo... åh jag är snurrig idag. Det häftiga kanske ligger i att det är förbjudet... eller inte... förmodligen är det ju riktig kärlek.

Det märkliga är att jag är helt nöjd med han och hans tjej relation...känner glädje och lycka över att han har det bra (otroligt imponerande storsint
Då när vi träffades i sommras var det på hyfsat neutral mark...och vi pratade en hel kväll...grät och skrattade om vartannat...vi gjorde inget utom kramade om varandra när vi blev ledsna.
Jag tror inte det är häftigt för att det vi båda har nya relationer...även när vi båda varit singel har det kännts så här...
Ibland kan jag känna att de issues vi hade då kanske är annorlunda nu eftersom det gått så många år...vi har utvecklats båda två och mognat kanske...
En sak som kommer över mej ibland är att jag ICKE vill sitta på hemmet gammal och grå och fortfarande se han som min stora kärlek...och undra hur det kunde ha blivit OM....men å andra sidan är det ju nu idag jag ska leva och vardagen måste ju oxå funka...hahaha det här blir bara trassligare å trassligare ju mer jag skriver

Låter inte som du/ni kommit till ett ordentligt avslut helt enkelt.
Det tar tid att komma över en kärlek, men ännu längre tid om man inte slutit älska. Kanske borde du inte vara ihop med någon annan så länge du inte är färdig, det är ju orätt mot din partner du har. Hade du velat vara second choice???

Om jag vetat vad jag vet själv nu skulle jag köpa att vara second choice...
Kärlek är inte så enkelt som jag trodde för en sådär 20 år sen
Då var det som i en Starlet novell trodde jag...så levde de lyckliga i alla sina dar...men ju äldre jag blir inser jag att alla man möter lämnar spår på nåt vis...och man älskar alla på helt olika sätt.
Tricky

Här är en som tog språnget. Jag var ihop med en kille när jag var unga (många år sen!) som jag var galet och passionerat kär i. Kunde varken äta eller tänka på något annat. Vi klarade dock inte att leva ihop så det tog slut efter ett par år. Sen träffade jag en annan man som jag hade ett lugnt och tryggt förhållande med i massor av år och även fick en son med. Fast jag kunde aldrig glömma exet.

Sen en dag träffade jag exet igen av en slump och höll på att DÖ. Tydligen var det ömsesidigt. Så jag skiljde mig, fick delad vårdnad om sonen och sålde villan och flyttade ihop med den stora passionen. And here we go, nu är det samma sak igen fast man borde vara både mognare och gråhårigare. Men jag FORTFARANDE knappt tänka på nå't annat än honom (förutom sonen) och är lika galen i honom som förr. Men vi grälar nästan dagligen om samma saker som vi gjorde då, och då sitter jag och och gråter och tänker på mitt gamla trygga problemfria förhållande Men de bra stunderna är så överjordiskt fantastiska å andra sidan. Så jag vet fortfarande inte svaret, blir man lyckligast i längden av att vara "lagom" lycklig jämt, eller att vara i sjunde himlen ibland och nere i helvetet ungefär lika ofta?

Härligt att höra om nån som vågar...det du beskriver är lite vad jag är rädd för...att det blir precis som förr trots allt...för så är det ju med känslorna just nu...precis som förut.
Jag vill så gärna gå på magkänslan...tror man mår bättre då i längden...men orkar hjärtat med såååå mycket passion

Tack igen för all rspons!

Har en killkompis som jag träffade när jag var tonåing. Föll för honom då men det blev inget mellan oss. Har haft kontakt till och från genom åren och jag känslorna för honom som jag då hade har inte riktigt förvunnit. Tänker och drömmer om honom mycket emellanåt. Undrar hur det skulle va om det blev vi osv. Han vet om att jag vid den tiden var mycket förtjust i honom.