Fick ett utbrott på barnet - känner mig usel
Jag fick diagnosen posttraumatiskt stressyndrom efter att mitt ex, pappan till mitt barn, misshandlat och hotat mig.
Jag hade samtliga symtom, bland annat vredesutbrott som jag mådde väldigt dåligt av.
När jag kände mig stressad började jag skaka i hela kroppen och blev plötsligt urförbannad. Läkaren förklarade att det fanns fysiska skäl till den reaktionen, som hade med centrala nervsystemet att göra men jag minns inte hur det hänger ihop.
Jag har ett litet barn som tyvärr har fått se en del av utbrotten. Jag brukade gå in i ett annat rum och slänga något i väggen men jag kunde inte kontrollera mig mer än så. Eftersom jag är helt ensamstående, är vi tillsammans dygnet runt och det har varit tufft att bita ihop.
Jag har aldrig slagit barnet, där har jag en väldigt stark spärr, och jag riktar inte ilskan mot barnet men det känns ändå så fruktansvärt fel.
Jag har nu gått i KBT i drygt ett år. Utbrotten har börjat avta och jag känner mig lugnare.
Men idag hände det igen.
Jag hade jobbat hela dagen och var jättetrött p.g.a. sömnsvårigheter som också är en del av syndromet. Idag har det dessutom varit en riktig otursdag - störningar i trafiken, stress på jobbet, apparater här hemma som plötsligt lagt av just idag (!) - allt bara sket sig från början till slut.
Det var småsaker som tillsammans blev för mycket. Jag hade köpt god mat och tänkte att barnet och jag skulle ha en myskväll och så pajar ugnen, dvd-spelaren och telefonen på samma gång (det var inte en propp).
Jag kände hur jag började skaka och försökte behärska mig men jag flippade och började grina, hamra på sakerna och gapa, inte på barnet men apparaterna (idiotiskt, jag vet).
Barnet blev ledsen men just då var jag inte kontaktbar. Efter en stund gick jag in till barnet, kramade om och sa förlåt. Jag förklarade att jag inte var arg på barnet, att det absolut inte var barnets fel men jag kände mig ändå så jäkla usel.
H*n har somnat nu men h*n var glad och busig innan h*n somnade och verkade inte bry sig så mycket. Hoppas det iaf.
Jag har alltid varit noga med att säga hur mycket jag älskar barnet och att det inte är barnets fel att jag mår dåligt ibland.
Vi lever ett normalt liv i övrigt med roliga aktiviteter, mycket gos, närvaro och trygghet. På dagis säger de att mitt barn är så självsäker, glad och harmonisk så jag hoppas att h*n inte har tagit skada.
Det här låter säkert som ett försvarstal men det är mer en bekännelse. Jag känner mig som en dålig mamma och ibland är jag rädd att någon ska höra och anmäla mig till soc.
Det var flera månader sen jag fick ett utbrott senast så jag vågar nog säga att barnet har det bra hos mig. Förutom den praktiska omsorgen, som jag lägger mycket tid och pengar på, så visar jag verkligen hur mycket jag älskar barnet, varje dag.
Jag vet inte vad jag vill med det här. Lätta mitt samvete antagligen. Jag kan inte förklara det självförakt jag känner i såna här stunder. 
.