Normalt med osäkerhet i början av relationen??

Jag gjorde oxå det men det vände sen allt som är nytt gör en ju osäker. Samma med nytt jobb m.m

Jag tror att det är helt normalt att känna tvivel och ha funderingar i början, skulle man inte det tror jag man är lite naiv. :)

"Jag är i grunden en sann grubblare och äter fortfarande antidepp.medicin efter den djupa depressionen jag haft...har även ocd och social fobi....och lite annat smått och gott...."

Ja där har du ju en del av svaret!
Grubbla mindre och se vad som händer. Ta inte ut negetiva saker i förväg och låt saker och ting komma av sig självt!

Sedan är det normalt att ifrågasätta, men det blir lätt att frågorna övergår till grubbleri.

Mina riktiga kärlekar kände jag aldrig tvivel i början.Allt var så fantastiskt underbart.

Jag kunde dock absolut känna tvivel då vi både hamnade i kris,när det nästan höll på att ta slut för många år sen.

Jag har alltid sen tonnåren ansett att velar man eller tvivlar man nån gång i början är det defenetivt inte rätt.Detta har stämt bra på mig alltid.

jennifer06, fast uppenbarligen så funkade det ju inte om det tog slut? :)

Jag tror inte på att rusa blint in i nånting och inte fundera för en sekund, men ibland är det bättre att bara låta sig själv vara lycklig istället för att tänka sönder allting. Din fråga var om det var normalt, och det tror jag att det är. Men i ditt fall kanske du ska tänka lite mindre och bara bestämma dig för att satsa helhjärtat.

jennifer: Menade du att det tog slut med dom som det kändes toppen med i början? Förstog inte helt...

Ja, tyvärr är jag en övergrubblare....detta skapar stora problem för mig både i arbetet och privatlivet....men jag jobbar på det. Försöker att inte tänka så mkt, utan följa viljan mer... Dock är det så svårt att låta bli grubblet när det kommer till så viktiga beslut som t.ex. relationer....där vill jag sååå gärna att det ska vara bra hela tiden och rätt jämt....tankarna pressar in mig i att jag måste vara glad och ha lust jämt.....men måste väl inse att ingen är glad och har lust jämt trots att man trivs med personen! Tror att jag har höga krav på mig själv....jag är en prestationsmänniska också, klarar inte av att göra fel i jobbet osv...oroar mig ständigt för vad chefen tycker osv.......

Hej

Jag känner igen mig. Har också nytt förhållande och grubblar och tänker sönder mig själv snart och det är ju inte bra för någon.

Jag har en jättebra kille men ändå går jag runt och tänker om det är rätt man jag lever med och tänker långt fram som det här med att bilda familj osv.
Har svårt att sluta tänka och leva i nuet.
Nu har jag inte ätit tabletter som nu men jag funderar starkt på att kanske gå och prata med någon, för i vilken relation jag än är så hittar jag problem att grubbla på.

He he alla relationer kan ta slut,det är inget konstigt.

Men om man träffar någon ny,så brukar det kännas rätt 100% redan från början.Om jag känt tvivel,eller stört mig på personen eller annat så har jag träffat andra istället.

Ne den rätta kan man aldrig veta om och när det blir,men troligtvis så känns det 100% rätt där oxå.
låter svamligt hoppas någon förstår mitt budskap!

Anonym (samma): Ja, jag tänker i stora termer: kan detta vara mannen i mitt liv? Får nästan svindel av frågan.... Drömprinsen skulle ju komma på sin vita häst, och han skulle vara atletiskt byggd, enormt charmig och sen skulle man vara lycklig livet ut.... Haha.... skämtåsido. Jag tror att min bild av den rätta relationen varit lite att "då blir man lycklig"....behöver jag tillägga att jag är en romantiker...hm.

I hans sällskap är jag ofta glad, men jag kan inte påstå att jag är konstant lycklig....borde man va det??

Sen blir jag livrädd när jag inser att jag kan irritera mig på vissa av hans vanor, t.ex. att han alltid ska ha herrans mkt margarin i all mat....irritationen gör mig sååå rädd!