Svar på #5
oj oj... du är sannerligen en kämpe!
Jo, man läser ju att proveran ska lindra cystor, och jag blir inte klokare av de, efter som jag nu fått 3 st senaste året...
Dags att prova något annat, jag vill ju inte ha mens, för då mår jag fruktansvärt illa mkt smärta trött osv..
Nej någon operaton har dom ju inte tagit till ännu, tyvärr vill jag tro, önskar dom kunde liksom kolla upp hur jag har de på insidan istället för att bli hemskickad. Nu har jag en tid bokad för titthål, men den tänker gynläkaren bara genmföra om cystan finns kvar, "finns ingen andledning att operera annars".
Hur är symtomen på en ev bukhinneinflammation då?
Hmm jag känner mig jätterädd för sjukskrivning, även om jag känner att jag klara liksom inte av arbete/skola. Min kropp känns fruktansvärt opålitlig. Och alla tappar förtroendet för mig när jag kommer och går med ströfrånvaro, jag är jäkligt envis att besegra smärta/trötthet och försöker allt vad jag kan, men blir alltid lika besviken och ledsen på mig själv när det inte går...
Alltså, innan dessa bekymmer startade jag min liv. Jobbade massor och gillar det, jag hade hyra och normala räkningar och har billån. Hur sjutton ska jag klara av att vara sjukskriven med alla mina fasta utgifter?!
Nu bor jag hos familjen med min sambo, vi vågar inte längre ha hyra hur gärna vi än vill så vill jag inte sättas i ekonomisk kris igen... Hade just kämpat mig tillbaka efter IBS-skov och två cystor. Nu har jag fallit ner på ruta ett igen!
Så tänker jag att om jag skulle bli sjukskriven, känna mig skapli nog att fixa skolan el lite arbete, tänk om jag faller ner igen!! Jätte mycket oro, det är så mycket jag vill!
Ja osen min stackars sambo, jag är skittråkig, sjuk ledsen och kan inte alls ägna min kärlek till honom. Han är jättefin och tålmodig, men jag tycker så synd om honom!
Jo vi har planerat barn o hus och allt, men mina drömmar går i kras pga att jag inte alls är arbetsför att tjäna pengar till vårat hus och framtida barn. Vi vill vänta med barn tills vi har utbildning eller fast jobba att ha som trygghet. Så jag sa upp mig och började en utbildning, som jag inte alls kan genomföra i nuläget!!. Jag är 22 år, och ser min framtid rasa!
Tack Lotta för att du delar och peppar!