Jag var livrädd innan - nu har jag gjort det... =o)

Hej,

jag vill bara dela med mig av min upplevelse av min förlossning till alla som är lika livrädda för förlossningen som jag var.

Jag var jätte rädd. Obeskrivligt rädd för smärtan. Jag hade ju sett hur kvinnor låg och skrek för sina liv på programmet Barnmorskorna till exempel. Hur skulle JAG klara detta, som är så känslig, tänkte jag?

Nu har jag fött barn. Och all smärtlindring jag tog var två Alvedon under öppningsskedet hemma. Ingen lustgas, ingen akupunktur. Ingenting! Men det var inte alls så jag hade tänkt det. Min inställning var att jag skulle ha all smärtlindring som gick att få.
Men jag ångrar ingenting. Känner mig snarare väldigt stolt. Och nu kan jag ju verkligen berätta hur det känns. Och jag vill bara säga så här:
DET ÄR INTE ALLS SÅ FARLIGT SOM MAN TROR.

Hade man däremot sett mig på TV så hade man nog trott att jag höll på att dö. Men så upplevde jag det VERKLIGEN INTE. Jag tycker faktiskt inte att det gjorde så ont. Så mitt första råd till alla rädda. Försök inte föreställa er vad de som föder barn på TV känner genom att se dem föda. Det kan se så mycket värre ut än de själva upplever det. Det ser mycket värre ut än det är.

Mitt bästa råd till alla rädda är att öva och öva på avslappning. Jag var själv helt emot detta innan jag födde barn. Jag tyckte det lät som ett hån när någon barnmorskorna sa att man bara skulle slappna av när man fick en värk. Men jag LOVAR. Det hjälper. Det däremot ingen talar om är att det inte är vanlig avslappning som gäller utan en mycket, mycket djupare avslappning som man måste lära sig. Och det tar tid. Jag använde mig utav en avslappnings CD för förlossningar. Det gäller att öva upp en känsla av att vara helt totalt avslappnad i hela kroppen. Varenda sena och varenda muskeltråd i kroppen ska vara slapp och tung. När jag började öva avslappnign förstod jag inte riktigt hur jag skulle använda det under själva förlossningen. Var det mellan värkarna, eller? Jag frågade några barnmorskor, men de gav luddiga svar, så jag trodde knappt på hela grejen med avslappning till slut. Men jag övade ändå. Alla sa ju att det skulle hjälpa. När jag sen väl var mitt i värkarbetet kom jag på att så fort en värk kom var det bara att ge gärnet på att få kroppen att bli så tung och avslappnad som möjligt. Samtidigt som man fokuserade på det så ska man andas profylaxandning. Långa djupa andetag, in genom näsan och ut genom munnen, samtidigt som man slappnar av allt vad man kan. Det fungerar perfekt. Men man måste öva innan. Jag övade nog minst 30 min om dagen på avslappning i tre veckors tid. Gör det. Det fungerar. Jag lovar.

Nu måste jag sluta. SKa till BVC med min lilla dotter.