Opedagogisk barngympa?

Stackars pojke. klart han blir ledsen.
Men samtidigt kan du ju se det som en nyttig lektion.
Att man får ha saker till låns som man sedan lämnar tillbaka, vilket de flesta barn har väldigt svårt för.

De kanske kan ha ärtpåsar som skatt istället? Om det nu behövs, när barnen verkade ha fullt sjå med att koncentrera sig som det var.

Jag upplever att det ofta på barnaktiviteter är ungdomar som håller i det, vet inte om det är så hos er? O då innebär det ju ofta att det kan bli lite kaos, även om det är bra ledare, just för att de inte har ngn pedagogisk erfarenhet ännu.
Sen låter det som att det är en för stor grupp, i synnerhet som det är så små barn?
Om det var mitt barn skulle jag utgå från om han verkligen har kul där eller inte, annars skulle jag faktiskt som situationen såg ut vänta med gympan, iaf tills han är så stor att han kan delta på egen hand utan förälder. Upplever att det är först nu som vår pojk verkligen får utbyte av sådana fritidsaktiviteter, han blir 5 nu om en månad.

Å, jag förstår att han blev ledsen! Kanske kan du fixa så att han får låna krabban även de andra gångerna på gympan? Då blir det ju som att han alltid träffar sin vän när han är där. Det blir en del av äventyret, liksom? Eller att ni pratar om gosedjuren och säger: "undrar vem du får hålla i på gympan nästa gång? Kanske det blir en björn?" o.s.v.

Bara lite tankar!
Förstår verkligen din reaktion!

Jag har varit på både opedagogiska och pedagogiska barnaktiviteter, och det är verkligen skillnad. Så om du upplevde det som dåligt upplagt var det säkert det. VI gick på dans förra terminen som inte var någon höjdare, medans minisimlärarna alltid lyckats hålla gruppen fokuserad och kört med tydliga och enkla regler för vad som gäller. Ffa verkar det vara en för stor grupp, eftersom det blir svårt för alla att höra insturktionerna (även för de vuxna som i sin tur får förtydliga för barnet efter behov). Synd.

25-30 barn låter väldigt mycket. Vi har ca 15 barn på dotterns knattedans för 3-4åringar och det är nästan för många det också.

Jag har själv varit ledare för barngymnastik, från 16 års ålder. Jag tycker det är mycket av det du skriver som låter konstigt, att gruppen är så stor (vi tog bara in 15 barn i varje grupp), att hon är ensam om att ta hand om alla barn (vi var alltid två) och detta med att bära med sig en skatt låter väldigt konstigt, det har jag aldrig hört innan.

Om din son tycker om gymnastiken, finns det ingen annan klubb i närheten ni kan prova? Kanske med mindre grupper?

Där vi varit har barngrupperna varit på max 12 st, och det kräver ändå att ledaren har en viss pondus! Ffa för att hålla ordning på föräldrarna ;) Dansen vi går på nu är föräldrarna inte med, och det kan nog ha sina fördelar. Men jag gissar att tanken bakom barnjympan är att föräldrar och barn ska röra sig tillsammans, och det är ju också en bra tanke. Ni kan ju testa en gång till (efter att ha förklarat att man bara får låna skatten...), kanske var den andra ledaren sjuk? Men annars finns det säkert något bättre alternativ.

Vi går på en liknande gympa som också har rätt många barn, hade det varit enbart barn hade jag också tyckt att det var mycket men jag förstår det som om er jympa var barn och föräldrar tillsammans? Då tycker jag att man kan ha fler barn i gruppen om det finns plats och det inte blir för mycket "köer".

Hos oss stå ledaren vanligtivs vid den "farliga" stationen, dvs där föräldrarna behöver stöd för att kunna stödja barnen, de andra stationerna går hon i genom och förklarar vad man ska göra och hur man ska stödja barnen.

I vår sons grupp är det 25 antagna barn, det brukar väl vara knappt 20 där i genomsnitt och jag tycker det fungerar jättebra.

Jag tycker precis som någon ovan skrev att du ska spåna vidare på att krabban "bor i skattkistan" och att ni åker och hälsar på krabban Förklara gärna för "fröken" också så hjälper hon dig säkert att se till att sonen och krabban får en fin relation Så gör jag gärna på simmet (är instruktör) om något barn är speciellt förtjust i någon leksak, då gömmer jag undan den och ger den sedan till det barnet, uppskattat

Jag känner igen TS i min dotter när hon var 3år, det var för stor barngrupp för många barn och saker att hålla reda på. Dessutom att bära med sig ett kramdjur kan inte vara lätt.
Vi valde att plocka ut vårt barn. Hon har inte sagt en enda gång att hon saknar det, idag är hon 4år och nu först börjar hon berätta om att kompisarna på dagis har olika aktiviteter.