"om att man vet vad man ger sig in på".....

Fast man behöver inte ha barn för att förstå att en förälder har ett ansvar gentemot sina barn, även fast föräldrana är skilda.

Kan intyga om att man inte behöver veta vad man ger sig in på - även om man har barn!!

Alla famljer fungerar olika, barnen är olika...framförallt hur man förhåller sig till barnen är olika och det är som bäddat för konflikter ifall man inte är överens om hur man önskar det ska se ut redan från början. Ifall inte föräldrarna står enade mot hans & hennes barn.

Det är otrolig skillnad att umgås med kompisar & deras barn - jämfört med att verkligen ha någon annans barn inpå sig dygnet runt. Så kvittar det hur mycket man älskar pappan. Barnen är ju präglade minst lika mycket av en annan person oxå. Exet.

Skriver under TS

...men att tycka så är som att pissa i motvind på FL

Då pissar jag i motvind :)

Självklart kan man inte veta vad man ger sig in på när man ger sig in i en relation med någon som har barn sedan tidigare. Inte ens när man har levt i relationen ett tag kan man säga hur den kommer att utveckla sig i framtiden. I en familj ingår många individer och dessa individer utvecklas efter hand. Barn utvecklas och förändras relativt snabbt i perioder och plötsligt är de tonåringar, som kanske inte alls liknar de söta ungar man från början lärde känna...

Vissa saker kan man naturligtvis räkna med, som att barnen alltid kommer att vara en stor del av förälderns liv och att föräldern aldrig kommer ifrån sitt föräldraansvar, men det är nog också allt. Hur familjen kommer att fungera (eller inte fungera) kan man inte förutsäga.

Man väljer inte vem man blir kär i, men man väljer hur man tar ansvar för sina val därefter.

Vad menar du med det? Sina val därefter? Ska man inte inleda en relation med någon som har barn sedan tidigare, och om man gör det vad måste man då som bonusförälder acceptera? Allt? Att åtminstone behandlas med respekt från barn och fd partner är kan man väl få kräva...

Respekt ja men inte att barnen ska acceptera en ny föräldrafigur direkt. Det är direkt naivt.
Jag som var vuxen när mina föräldrar separerade var nog minst lika tvär som en 2.5 år mot min pappas nya. Och när man går in i en relation med någon som har barn får man faktiskt räkna med att det kommer att innebära en del motstånd.

Om du var vuxen när din pappa träffade en ny låter det faktiskt väldigt omoget och ouppfostrat att du inte kunde acceptera denna kvinna på 2,5 år. Vad är skillnaden mellan att acceptera en "föräldrafigur" och att respektera då i dina ögon?

Helt rätt.
Och jag har valt att vara vuxen nog att stanna kvar i mitt förhållande trots att jag aldrig kommer kunna ta mig till hans barn sedan innan på det sättet jag hade hoppats.
Jag älskar min man, vi gemensamt har ett barn och jag tänker inte vara orsaken till att bryta upp en familj och skapa ytterligare ett varannanveckabarn med styvföräldrar hit och styvföräldrar dit.

Så du har helt rätt.
Jag känner stort ansvar för den familj vi tillsammans skapat och tänker ta hand om den

Om man inleder med en relation med någon som har barn och märker att det inte funkar något vidare, eller att man inte får den respekt man tycker att man förtjänar, eller om man mår så dåligt över att partnern har barn sedan tidigare att det går ut över barnen, ja då får man sätta sig ned och noga ta ställning till situationen. Antingen stannar man kvar och tar då en ansvarsdel för att det ska fungera, eller så separerar man = ansvar.

Men om det inte börjar gå åt skogen förrän efter många år då, då man redan hunnit skaffa gemensamma barn? Hur sjysst är det emot dem att skilja sig med förklaringen att "era storasyskon/era storasyskons mamma är tyvärr så omöjliga att ha att göra med så vi kan inte bo ihop med eran pappa". Är det att ta ansvar för sina egna barn?

Calles matte: Jag såg att jag var otydlig i mitt förra inlägg. Det finns givetvis olika sätt att ta ansvar på, det är inte bara en skiljsmässa som är att ta ansvar. Att ta ansvar är motsatsen till att luta sig tillbaka i martyrsoffan och vänta på att alla andra skall göra något.

Håller självklart med om att man måste ta ansvar och att man inte bara skall bli martyr, det vinner ingen på. Men ibland kan läget kännas rätt hopplöst, som att man bara har att välja mellan pest eller kolera, och då är det rätt skönt att kunna gnälla av sig lite här. Ibland får man då nya tips om hur man kan tackla problemen och ibland känns det helt enkelt bara lättare när man har fått lite perspektiv på saker och ting genom att skriva av sig lite. Ibland får man dock bara en massa moralpredikingar om att man borde ha vetat innan vad man gav sig in på så nu får man minsann bara bita ihop och SKÄRPA sig för de STACKARS barnen valde ju trots allt inte dig... Det är detta som känns så tråkigt.

Calles matte: Mjo, jag kan förstå din känsla, men efter att ha läst några helt horribla inlägg om styvfamiljer så kan jag förstå moralkakorna. Ibland är "gnället" av rent horribel karaktär.

Det finns nog båda sorter tyvärr. Både de som man undrar varför de överhuvudtaget stannar kvar i sin bonusfamilj (och varför deras partner inte slänger ut dem) och de som urskiljningslöst ger kommentarer om att man som bonusmamma skall stå ut med vad som helst från alla andra (barn, biomammor och partner) bara för att man ju just "borde ha vetat vad man gav sig in på)...

då har jag haft en väldans tur..från DAG 1 har mina bonusar varit dom underbaraste!har aldrig varit någon thafs att jag inte är deras mamma och inte bestämmer osv..
har dessutom jättebra kontakt med biomamman som också är hur bra som helst att ha o göra med!