Problem med morföräldrar till icke biologiskt barnbarn?

Obetänksamma yttranden från morförädrar/svärföräldrar känner jag igen....
Var bara tydlig mot dem och säg precis hur ni ser på det.
Vi har otaliga ggr behövt säga ifrån när framförallt svärmor surrar om "pappan".

Hm... Det är svårt att förstå. Men det är nog lätt att det blir så. Frågan är bara vad man ska göra åt det. Ta ett allvarligt snack med blivande mormor kanske? Säga hur viktigt det är för er och barnen att det inte görs ngn skillnad på dem.

Vi skulle haft precis samma situation om inte jag fött barnet. Min mamma är mormor med hela hjärtat men hade INTE varit det om min sambo varit biomamma. Min sambos föräldrar där emot är helt underbara! De hade redan 9 barnbarn innan vår lilla skrutta kom men de blev ändå lika överlyckliga! De är här minst en gång i veckan, har med sig presenter och gullar med den lilla. Älskar henne som om det vore deras egen, vilket vi ju också anser att det är! Eftersom min sambo inte vill bära ett barn kommer ju aldrig den situationen att uppstå som den gjort för er, men jag tänker ofta på det i a f, hur det skulle ha varit i såna fall.

Tror ändå att det bästa är att ta ett allvarligt samtal och be henne åtminstone att inte inte VISA någon skillnad. Jämför med adoption, skulle hon inte varit "riktig" mormor då kanske? Sedan kommer säkert hennes känslor att ändras när väl barnet kommit.

Lycka till med allt!!!!

Hej!

Min fru har pratat med sina föräldrar, men det krävs nog fler än ett samtal.

Jag har tänkt också att man får ge det lite tid och även vänta och se tills barnet kommer. På min sida är min pappa (som är icke-biologisk morfar till vår dotter) hur underbar som helst och är ofta barnvakt åt vår dotter och de har en mycket bra relation. Det som är tråkigt är att min egen mamma bor på vårdhem efter en hjärnblödning och inte är som hon en gång var. Hon kan inte ta hand om sig själv eller ett barn. Men hon älskar min dotter och de kan ju umgås när jag är med i alla fall. Fast man känner ju extra behov av sin egen mamma (och pappa för den delen) när man får barn och mina svärföräldrar har lite funkat som en ersättning för min egen mamma när vår dotter kom. Känns inte som att de kommer vara det nu.

Jag var lite orolig för att min mamma inte skulle tycka att det var hennes riktiga barnbarn. Och det tog nog lite tid för henne att vänja sig, men när hon väl smält att hon skulle bli mormor så har det varit superbra. Mina föräldrar och syskon är så glada över vårt barn och tar mkt ansvar och hjälper så mkt de kan.

Däremot mina morföräldrar (reliigiösa) ser inte mitt barn som deras barnbarnsbarn på riktigt. Men snälla som de är :-P så respekterar de vårt val och tycker om vår son ändå.

Nu har vi ju som tur är kloka morföräldrar både jag och min tjej, men jag känner igen oron!

lite utanför tråden, men ändå samma. Jag stöter dock på bekanta som inte tycker att det är mitt barn. En kläckte ur sig att man KANSKE kan älska sitt adoptivbarn. Jag ser ju inte ens min son som ett adoptivbarn. Och självklart kan man älska ickebiologiska barn!!

Jag anser att kärlek till ett barn inte har med biologi att göra - gör det det handlar det mer om egenkärlek än äkta kärlek, och biologi gör att många blandar ihop det. Kärlek bygger på en relation man bygger upp med barnet, och det gäller biologiska barn lika mycket som icke-biologiska. Om man har svårare att älska ett adopterat barn så kanske det även beror mycket på att man inte varit med barnet från början, och att det därför krävs mer tid att "lära känna varandra" och bygga upp kärleken. Präglar man ett barn från födseln får ju det barnet oftast och till en större del liknande värderingar som den vuxne som uppfostrar det, och det kan nog kännas lättare för de flesta att älska någon som "delar ens värderingar". Det finns dock många exempel på föräldrar som inte känner att deras biologiska barn delar deras värderingar och har denna känsla nästan från födseln. Och biologiska föräldrar känner ju ofta olika för olika barn. Den extrema fixering vid biologi som råder i vårt samhälle (och särskilt i det svenska samhället) är inte till gagn för någon - varken föräldrar eller barn.

Nåja, det var lite tankar som väcktes efter att ha läst Yolas inlägg. Det känns bättre nu med morföräldrarna - de verkar glada och jag känner mig mindre orolig nu.

Vit Tiger skrev 2008-10-14 12:43:28 följande:
[citat]
Jag anser att kärlek till ett barn inte har med biologi att göra - gör det det handlar det mer om egenkärlek än äkta kärlek, och biologi gör att många blandar ihop det. Kärlek bygger på en relation man bygger upp med barnet, och det gäller biologiska barn lika mycket som icke-biologiska.

Jag håller fullkomligt med. Jag är ju icke-biologisk mamma, dotter på 6 månader. Mina föräldrar frågade under graviditeten om vi såg dem som mormor och morfar (de var oroliga över att inte få kalla sig det) och vi sa att då vi båda är mammor så är de självklart mormor och morfar. De älskar henne och hon dem. Däremot fick vi prata med min frus föräldrar lite om att även mina föräldrar var lika mycket mormor och morfar, att biologi inte har någon som helst betydelse. Vi funderar dock på hur det blir om jag i framtiden ska bära ett barn. Jag kanske vill känna hur det är att vara gravid (det handlar ju INTE om, som några jag träffat uttryckt det - att jag ska få ett "eget" barn för det har jag ju redan) - kommer min frus föräldrar att se sig som morföräldrar. Vi är inte säkra men hoppas det. Om inte så kommer vi att vara väldigt tydliga - antingen är de morföräldrar åt båda eller ingen, det finns inget annat alternativ eftersom våra barn kommer att vara syskon. De kommer INTE att vara halvsyskon eller styvsyskon. Sedan är det ju svårt - om känslorna inte finns kan man ju bara beklaga och det går ju inte att påverka, det man dock kan påverka är hur de ska bete sig mot barnen i mötet med dem. Till exempel att får en en present ska den andra få det. Kallar de sig mormor när de talar med det ena barnet så ska de använda samma begrepp till det andra barnet osv. Verkligewn inte lätt men det är väl det man kan göra. Förstår oron som TS har, vi har samma men man får väl väldigt tydligt tala om vad som är ok och inte. Som vi har gjort att ingen får prata om någon pappa inför vår dotter. Sedan kanske barnen märker skillnad och det blir ju ett annat problem...

Ni är ju i precis samma situation som vi, fast vi ligger ett steg längre fram! Intressant! Min fru har fött vår dotter, som nu är 14 månader, och nu är jag gravid med vårt andra barn. Morföräldrarna ifråga är ju förstås då min frus. De var även skeptiska till det där med insemination med anonym donator i början när vi berättat att hon var gravid (särskilt morfar) men sen blev det jättebra, men så är ju vår dotter deras biologiska barnbarn.

Vi har haft exakt samma inställning som ni, som du berättar ovan, som t.ex. att man inte ska prata om någon pappa etc.

Jag älskar min dotter så fruktansvärt starkt att det är omöjligt för mig att älska ett barn mer, och att det nu är jag som är gravid med det andra barnet är inte av biologiska skäl (när det gäller själva barnet som kommer ut) utan av flera olika andra skäl (som jag ser som fördelar): vi går igenom exakt samma sak (graviditeten) och förstår varandra bättre; jag får prova på känslan av att bära barnet inne i min kropp och även bära bördan, som det ju ändå också är, denna gång; vår familj blir mer jämställd, både inom familjen i vårt lilla mikrokosmos och i ett hårt, heteronormativt, ojämställt samhälle, som vi ändå lever i, oavsett hur vi själva ser vår situation. Kommer du på fler sådana fördelar? En sak till som jag ser fram emot: när detta andra barn fötts kan ingen ifrågasätta min inställning (som av många hittills endast betraktas som sann i teorin) att biologi inte är viktigt. Om jag (vilket jag känner av hela mitt hjärta att jag kommer att göra) helt behåller min anti-biologistiska inställning efter att nästa barn fötts har jag mina egna erfarenheter att vila på och deras argument att "det tror du bara för att du inte själv fött ett barn ännu" faller. Trist att behöva tänka på det egentligen, livet handlar inte bara om kamp, men jag tycker ändå att denna aspekt är viktig!

Ser fram emot fortsatta diskussioner!

När min fru var gravid med vårt första barn kände min mamma inte att hon skulle blir mormor under graviditeten. Jag sa att hon får vara hur delaktig hon vill oavsett hur hon gör så skulle ju hennes dotter bli mamma. Men när Gustav föddes ändrades allt, och idag känner hon sig garanterat som mormor. Hon kommer hit var annan månad för att träffa honom och stannar då en vecka. hon bor 50 mil bor och är jätterädd att han ska glömma henne mellan gångerna. Nu väntar jag vårt andra barn och min uppfattning är att hon nu inte känner att det kommer blir någon skillnad på om det är biologiskt eller ej. Det känns otroligt skönt nu men det var lite jobbigt när vi väntade Gustav. Jag blev väldigt ledsen över att hon inte kände det som att hon skulle bli mormor.

Vit Tiger skrev 2008-10-16 14:47:21 följande:

Precis, mycket intressanta tankar. Är helt övertygad om att jag inte kommer att skilja på min dotter som fötts av min fru och ett eventuellt framtida barn som jag föder. Däremot ser jag fram emot att dela upplevelsen med min fru, kan ju inte helt förstå hur det känns. Sedan får vi innerligt hoppas att andra inte gör skillnad på barnen, man tycker att det borde säga sig självt.
Tycker att din historia Hope var helt underbar, att människor faktiskt är så mycket större än vad de tror de är. Drar en parallell till min egen mamma när jag berättade att jag var ihop med en tjej (min fru numera) och hon sa att hon aldrig skulle kunna ta emot henne i sitt hem. Att gå från det till att se vår dotter som sitt barnbarn - vilken resa. Man ska aldrig ge upp hoppet om människor...

Jag är biomamman till vår ett-årige son och min frus föräldrar har inte accepterat honom som sitt barnbarn. Vi har ingen kontakt, men vi skrev ett brev och berättade att jag var gravid. De hörde inte av sig. Vi meddelade att han fötts. de hörde inte av sig. När han var fem månader ringde de och frågade om de skulle kallas "farmor och farfar"!!!! Nej, naturligtvis inte, sade jag. Ni är också mormor och morfar. Jaha. Sedan hörde de inte av sig mer.

Nu är han ett år. De har aldrig träffat honom.

Å andra sidan kom de inte när vi ingick partnerskap heller, så detta är väl bara en logisk följd av deras attityd.

Mina föräldrar, däremot, är så glada över att vi har bildat familj!

Vad jag förstår är vi inte helt ensamma om att ha det så här. Jag tror att om man har en dålig relation till något av föräldraparen innan barnet så skall man inte utgå från att barnet gör relationen bättre. Vi trodde faktiskt att det skulle bli bättre med hennes föräldrar när barnet kom, men nej.