Sluta du höra av dig till dina vänner när du skaffa pojkvän???

Tja, om man menar "slutade du kontakta dina vänner efter stämpelklockan dvs minst varje dag" så är svaret JA.

När jag var yngre så ungicks man ju med vänner varje dag, sen träffade man någon och då ville man ju givetvis ungås med honom. Så då kanske det sjönk till 50/50 mellan pojkvän och vänner. Och det uppskattade inte vännerna, för när man är fjortis/tonåring och själv int ehar pojkvän/familj så MÅSTE vänner kontakta dig varje dag. Annars blir du sur.

Så mina "Vänner" frös ut mig och behandlade mig som skit när jag var där och träffade dem, Och det uppmuntrade verkligen inte till mer kontakt. Efter ett tag ledsnade jag på att de krävde att vi skulle "leka varje dag" och släppte dem ännu mer.

Idag så har de också fått familjer och insett att ojsan man måste visst ta hand om tvätten, handla, städa och så vill man visst umgås lite med sin man och sen blev det inte så mycket tid kvar... Så efter hand har de insett att de krävde orimliga saker och att jag hade rätt. Vi har aldrig talat ut om det dock.

Idag har jag vänner som jag träffar några gånger om året eller när vi kan. Vi pratar mycket på telefon. Vuxna vänner som inser att det inte är en förlolämpning om man missar att ringa, utan vi plockar upp vänskapen där den var sist, för alla förstår att man har ett liv.

Nej det gör jag inte. Dels har jag samma behov av mina vänner som jag har när jag är singel, dels tycker jag att det är ett jävla sätt. Jag kanske inte hinner träffa dem exakt lika ofta (fast jag upplever nog att jag gör det, åtminstone de närmsta vännerna), men det tar ingen tid att slänga iväg ett sms lite då och då.
Min pojkvän/sambo ersätter inte mina vänner. Dessutom kan det ju vara jag som sitter där om ett halvår och är singel, och då känns det ju skit om ingen av mina vänner har tid för mig. Man ska väl inte behöva leva i ett förhållande/en familj för att ha någon som hör av sig ofta och bryr sig om hur man mår? Det tycker inte jag i alla fall.

Till en början minskade kontakten men balansen föll tillbaka sen igen. Nästa prövning var när många av mina vänner fick barn och vi inte var i samma skede och då tog de avstånd mera. Slutsatsen jag drog av allt är att de riktiga vännerna har man kvar i vått och torrt, både i med och motgång .

Håller med dig men pojkvänner ersätter ju vännerna i början eftersom man knappt har tid för dom när man vill va med pojkvännen hela tiden, iallafall var det så för mig.

Är man vänner så vet man det, så egentligen ska man inte behöva messa varje dag.

Och går man i skolan eller jobbar hela dagarna så vill man ju umgås med killen när man kommer hem. När ska man annars ha tid för det?

ja fast barn känns som en annan sak. Dom tar så mycke tid så har man barn lär man inte ha så mycke tid över för vännerna. För mig är det helt naturligt.

Miracle Cats skrev 2008-10-14 01:02:06 följande:

Nej, eftersom vi båda jobbade mycket så sov vi ihop och på helgerna åkte vi till våra vänner. Så var det i början av förhållandet. Nu umgås vi allihopa eller var för sig.

Det är klart att det finns skillnader i hur man umgås och hur ofta man umgås med sina vänner, beroende på om man lever singel eller ej.
De flesta människor som lever i en samborelation spenderar tiden i hemmet med denne, den den som är kvar under dygnet (efter arbete).
I mitt fall är det så och har alltid varit så. Däremot så släpper man ju inte kontakten helt, den kanske förändras och reduceras till mer telefonkontakt än att man ses ständigt och jämt. Konstigt vore det om man hade det tvärtom, d.v.s att man träffade vännerna på kvällarna och hade telefonkontakt med sin sambo...?
Sanna vänner är de man känner lika samhörighet med oavsett hur ofta man ses och hörs och att den känslan är lika för båda parter.

 Ja absolut är det olika händelser i livet . Men det där med när man träffar sin kärlek.
 I början är man ju härligt nykär och blir i en liten bubbla. Åtminstone blev vi det också .

Jag har aldrig upplevt att pojkvännen ersätter vännerna, förstår inte alls det där. För mig fyller olika personer olika behov, och jag saknar personen om jag inte träffar honom/henne, det kan för mig inte ersättas med en annan person. Och det handlar för mig inte om att veta att man är vänner eller inte, det handlar om att jag inte vill att någon av mina närmsta vänner ska sitta kväll efter kväll hemma själv utan att ha kontakt med någon. Det finns så många enkla och snabba sätt att kommunicera idag (sms, chat...) så det tar ju knappast lång tid. Min livsfilosofi ser ut så att jag räknar in mina närmsta vänner i min närmsta krets, och det har aldrig inneburit något problem, mina pojkvänner har varit likadana och vi har adopterat varandras nära vänner. Jag tycker generellt att vi lämnar alltför många människor ensamma i dagens samhälle, och det är inget jag vill delta i. Hur blir det för dem som aldrig träffar någon att leva med om alla resonerar som så att man inte behöver höras ofta? Vem frågar hur de mår?
Som sagt, man kanske inte kan träffas dagligen (fast det hinner jag inte som singel heller), men jag har inte mindre regelbunden kontakt med mina vänner när jag har pojkvän än när jag är singel, och jag vidhåller att jag inte tycker att det är ok. Så ser min syn på livet och relationer ut helt enkelt, och jag är välsignad med en pojkvän och vänner som resonerar på samma sätt!

Och tack och lov har de av mina vänner som fått barn inte heller slutat höra av sig, även om de har mycket att göra .

hehe jo man blir ju det. Vi vart dock alldeles för mycke det...Jag sluta skicka sms och svara på msn, ringa, mejla allt...nu har jag förstående kompisar men ändå. Jag dissade dom inte med flit, det blev bara så. Men så länge det bara är under en övergående period tycker jag det är helt okej.

Miracle Cats skrev 2008-10-14 16:28:31 följande:

Nope, fick 3 nya "bästisar" istället efetrsom jag avgudar även hans vänner och vi har skitskoj ihop.. sen är jag ju tillsammans med en toppenkille med som är supersocial och älskar när mina vänner är här o hälsar på..

Under min tid i högstadiet / gymnasiet jobbade jag mkt brevid skolan vilket ledde till att medans mina kompisar var ute och var fjortisar så fixade jag mina egna fickpengar, jobbade i princip varje vardagkväll och även helger ibland. Träffade sedan min 1:a riktiga pojkvän som var elak emot mig, mina dåvarande kompisar, som jag trodde var mina vänner gled mer och mer ifrån mig och vi umgicks mer med hans vänner. När förhållandet sen tog slut hade jag inte många egna vänner kvar. Hade min barndomsvän och några gamla killkompisar och 2 nya vänner som visat sig vare jättebra vänner i vått och torrt. Under mitt liv som singel sen så har jag jobbat upp ett stort kontaktnät och även skaffat mig ett antal fler nära kompisar och vänner. Kan med säkerhet säga att det endast är min barndomsvän som kommer finnas kvar vid min sida hela livet. Med de andra vet jag inte, även fast de är nära vänner idag så kanske livet ändras den dag jag får barn, man växer i från varandra o.liknande.

Som man säger, men ur allt ont kommer något gott, jag har sen mitt förra förhållande lärt mig att vänner är viktigare än man tror, och sen jag i somras träffade min nye så har mina vänner hela tiden fått finnas vid min sida. Även fast vi kanske inte har träffats precis lika mkt som förut så har vi iaf kontakt på tele och sms / mail flera gånger i veckan / månaden och träffats så fort alla har tid att komma ifrån. Killen är inte så förtjust i vissa av mina vänner, men då träffar jag dem själv. För vilka har jag kvar ifall killen skulle försvinna? Vi hade ett stort bråk tidigare i höstas, och de som jag kunde ringa till, som erbjöd sig att komma över, erbjöd mig sängplats även fast jag bara bor 10 min därifrån, köpte pizza åt mig och pratade med mig i flera timmar även fast de själva har barn och egna problem och har fullt upp, ändå ställde de upp - de var mina riktiga vänner. Så jag skulle säga att jag aldrig skulle överge mina vänner, hur mkt jag än älskade en kille. Men älskar han mig oxå så accepterar han oxå att jag har ett eget liv & egna vänner.

firewalkwithme

Jag resonerar som du.Pojkvännen ersätter inte vännerna.
Mina vänner har alltid funnits hos mig,speciellt när jag haft det jobbigt,då har mina vänner aldrig lämnat mig.

En dag kanske man står där,skild från sin man och inga vänner.
Då får man skylla sig själv.
Vänner kan man ha livet ut,mina närmaste vänner har jag haft i 33 år.

Det är enkelt att höra av sig ofta,via sms,mail,msn,chatt,telefonsamtal när tiden känns stressig en period.Många av mina vänner hör jag av allt från 1-2 gånger per dag,ibland varannan dag.Endel bor nära och kommer förbi nästan varje dag,allt från 10 minuter till 1 timme.

Det är skönt att ha en underbar man,och underbara vänner,jag känner mig aldrig riktigt ensam utan många har hjälpt/stöttat mig i svåra tider.

Usch för att resonera så illa att man nästan skiter i vännerna för att man träffar en kille.