Hur vet man om man ältar eller bearbetar?

Ja som rubriken säger, hur ver man det?

Jag har flera gånger av nära och kära fått höra att jag ältar, när jag själv tycker att jag bearbetar, eller nångång bara pratar lite om min historia, som inte alltid varit guld och gröna skogar.
Det med bearbetandet så det är ju inte så att jag aldrig kommer ur det, det är ju ett visst stadium liksom.
Därremot kan jag känna att det tar längre tid för mig att helt ensam "smygbearbeta" sådant som inte riktigt är p.k. att alls behöva bearbeta och som jag inte "får" bearbeta för/med andra, ett bra exempel på det är när jag blev ensam förälder till en kolikbebis, det är ju tabu att erkänna att det kan vara ett slags trauma att få barn... Då "ska" man ju bara vara glad.

Det där med historia, klart att nöter man på daglig basis om hur taskig uppväxt man hade är det enligt min mening ält, men inte att nångång nämna det i förbifarten, väl? Eller?

Om man verkligen gått vidare från sitt förflutet, får man aldrig nämna det då, ska det vara som att det aldrig hänt, bör man eller ens kan man på riktigt vara som att man inte har något i "ryggsäcken" alls?
Eller blir det som att man förnekar något då?