Jag måste fråga... hur fan har ni klarat det?
Jag söker lägenhet just nu och allting känns så himla jobbigt. Jag är en millimeter från gråt hela tiden. Jag försöker hålla huvudet högt men det går inte alltid.
Hej!
Ush, känner igen det där med gråten i halsen och samtidigt titta på lägenhet, lösa allt praktiskt och allt känns bara som en hemsk dröm..."detta händer inte och speciellt inte mig"
Det var två jobbiga och fruktansvärt tärande månader innan jag fick min lägenhet. När kontraktet var påskrivet kändes det mer verkligt och faktiskt lite enklare...
Nu har det gått 1,5 år och får lov att säga att i mitt fall var det första året jätte bra, jag sken som en sol och allt kändes så rätt!!! Försökte hitta mig själv och bygga upp min självkänsla igen, så skönt att slippa trippa på tå i sitt eget hem!!! Efter ett år kom min "smäll" och har mått dåligt från och till i ett halvår men är nu på väg uppåt nu igen :) Har bokat en äventyrsresa med en kompis och ser verkligen fram emot den!
I vårt fall hade vi varit tillsamans i nio år och har ett barn tillsammans som vi har varannan vecka och det funkar super bra!
Kram på dig och lycka till!
Ja du hur man överlever, det kan jag inte svara på, men jag överlevde iaf. Hade hysteriska gråtattacker flera gånger om dan och sån fruktansvärd ångest så att jag spydde rakt ut utan förvarning. Han var min soulmate och vi hade varit tillsammans i elva år och fått två barn. Visste inget annat än att leva tillsammans med nån.
En dag stod jag nere vid ån och tänkte gå ut på isen tills den brast, men jag hade min hund med mej och på nåt sätt betydde han mer än mitt liv just då så jag valde att gå hem med honom igen istället för att binda honom vid ån och överge honom. Inte ens mina barn kändes som att de betydde nåt just då, jag orkade inte ens ha dom hos mig när det var som svårast. Jag gjorde bara dom mer illa med mina gråt och panikattacker just då och kände att dom skulle ha det bäst hos sin pappa.
Sen började jag misshandla min kropp genom att inte sova, inte äta (kunde inte)och levde på kaffe, alkohol, cigarette och rasade 15 kg på två månader. Jag var som ett spöke den perioden. Sen började jag göra olagliga och farliga saker för att adrenlinet var det enda som höll mej ovanför ytan på nåt sätt. Jag fick kickar av det. Sno saker, köra bil över järnvägsspåret precis när tåget kom osv osv. (är över 30 så det låter vansinnigt dumt och det var det också.) Kände ändå på nåt sätt att det var precis vad jag behövde efter elva års tråkig trygghet.
Sen kom drogerna. Lite i taget och det kändes så jävla bra! Men som tur var så hann jag aldrig fastna i skiten. Dom hjälpte mej bara just då.
Sen helt plötsligt en dag så vände det och jag insåg vilken enorm frihet jag hade de veckor som barnen inte bodde hos mej! Jag kunde börja ägna mej åt saker som JAG ville, skära kälkbackar i osten och slänga blöta handdukar på golvet utan att nån klagade. Shoppa kläder och smink och lägga massor med pengar på mej själv och barnen (och levde på knäckebröd och nudlar ensamveckorna) men det var JAG som bestämde hur jag ville göra med pengarna.
I samma veva träffade jag min nuvarande kille som är en helt underbar människa. Älskar han så mycket!! Visst tänker jag fortfarande på dom där familjegrejerna och traditionerna man hade, men jag var inte lycklig då så det bästa var nog skilsmässa iaf. Har aldrig haft det så bra som nu. Jag är lycklig!
Men det dröjde över ett år innan jag kunde släppa den värsta saknaden och visst dyker det upp dagar när man bara vill ligga och gråta fast man inte försår varför, men man överlever, jag lovar.
Massor med kramar och lycka till.
Ps: jag fick psykologhjälp från min arbetsgivare eftersom situationen gjorde att jag inte fixade mitt jobb och det var GULD värt. Prova!
Glömde en viktig sak också. Ring upp folk!! Snacka med kompisar om du har. Jag hade bara en nära vän men fyllde snabbt på mobilen med nummer till både ytliga och nya vänner för det betyder så otroligt mycket att ha nån när ensamheten kommer. Hörde av mej till gamla jobbarkompisar osv. Jag gick från den ena hem till den andra och hade alltid hunden och ryggsäcken med mej för jag klarade inte av att vara ensam.
Första tiden isolerar man sej men sen blir man rastlös och klarar inte av att titta på tv, osv utan måste bara ut ut ut hela tiden.
Eller skaffa ett husdjur, dom hjälper en mycket i såna här situationer.
det känns lite bättre när man läser det ni skriver...
jag är i ett dödläge just nu eftersom jag inte hittar lägenhet... och jag och min sambo kan knappt prata med varann (jättefrustrerande)...
har skrivit i andra tråden för ett tag sen.
sitter i samma sits fast inte letat lägenhet då.
men den isande tysnanden hemma kan knäcka den starkaste.
vet hur du har det vännen.
Känns som en ond cirkel som man inte kan ta sig ur.
Stina vem skrev 2008-10-22 12:33:48 följande:
Har själv separerat för snart 2 år sedan o det första året var hemskt emellanåt, vi var inte riktigt färdiga med varandra trotts att vi viste eller iallafall jag visste att vi inte kunde leva tillsammans, han skaffade en ny dagarna efter jag gjorde slut, besvikelse med barnen att han inte var den pappan jag ville, rädsla för att han skulle bli den jag kämpat för i så många år med ngn annan osv men efter ca 1.5 år började jag med antidepp inte för att jag ansåg att jag behövde det men på inrådan av andra. Jag hade full koll på om han inte var hos henne osv han upptog alla mina tankar (tyvärr) men guuud vad bra det blev med antidepp, jag släppte honom helt o idag e jag bara såååå nöjd med mitt singel liv o ångrar att jag inte gick innan men men alltid bra att vara efterklok men kontentan av detta e att man överlever o mår bättre efter tiden man har fått sörja färdigt, man måste få sörja. Lycka till 
Det känns skönt att läsa att folk gått igenom detta och mår bättre nu, även skönt att läsa att det finns andra i samma situation...
(ledsen)
hur länge har du haft det såhär?
vet inte exakt men dom sista två mån har det varit jobbigt.
Stina vem skrev 2008-10-22 14:07:36 följande:
nja man får ta till sig dom små små korta glimtarna.
annars kommer man under vatten ytan.
måste ju orka ta hand om barnen o jobb o hus.
Vi får stötta varann
kram gumman
Stina vem skrev 2008-10-22 16:09:13 följande:
hur ser det ut, tror du att du kommer få lägenhet snart?
Hej!
Jag är mitt inne i en separation. Känner igen mig i mycket av det som har skrivits i denna tråd. För mig är det skönt med igenkänning.
Även om jag har tänkt väldigt länge på att separera, pga att jag inte mått bra i relationen, så är det otroligt tufft. Precis som någon i forumet skriver, samtidigt som man är i någon slags sorgarbete ska man ordna med massor av praktiska saker.
Jag började för snart två månader sedan skriva en blogg, och det har hjälpt mig mycket att fundera över vad nästa inlägg ska handla om. Gå gärna in och läs och kommentera utifrån din erfarenhet av separation, om du vill.
Länk: separationsmammanblog.wordpress.com/
Skickar en kram
Man överlever, sedan plötsligt är man på andra sidan utan att man vet hur det gick till. Andas, ta en dag i taget och acceptera att det är sjukt jobbigt just nu, med tilliten till att det kommer bli bättre. Det du upplever nu kommer inte vara för evigt.