Tvåspråkig blir man väl antingen om föräldrarna har olika modersmål (som dom pratar med barnen) eller om språket i hemmet är ett annat än i den yttre miljön, t ex skolan.
Föräldrarnas modersmål är grunden för barnens språkutveckling. Jag är helt övertygad om att man bör prata sitt modersmål eller förstaspråk med sina barn, annars kan det bli heltokigt. Var själv trespråkig i 6 - 9-årsåldern men svenskan tog väl över gradvis från jag var ca 10. Skulle inte tala tyska (min fars modersmål) med mina barn, inte heller engelska (som var mitt skol- och kompisspråk i lågstadiet).
En viktig del i barns språkutveckling är att leka med språket, med den vuxne som bollplank, t ex rimma, ramsor, byta ut enstaka bokstäver i ord för att höra om det blir "tokigt" osv. Det gör ja med lätthet på svenska, men inte lika flyhänt på tyska eller engelska.
Dessutom tycker jag att det språk man använder till sina barn bör ha förankring i den egna och barnens kultur. Jag tänker på olika uttryck, t ex "pilutta dig!" - jag har inte insikt nog i tysk eller engelsk barn(boks)kultur mm för att svänga mig med sånt till mina barn, men det kanske jag skulle få om vi hade tyska och engelska barnböcker.
