Finns det hopp? Min deppiga man får mig att känna mig värdelös... långt
Hej
Vill gärna ha hjälp av er som varit/är deprimerade, men även av er som varit i liknande situation.
Jag är gift och har två små barn, 2 år och snart ett halvår. De sista två åren har varit intensiva (första barnet prematur och jag drabbades av en lättare depression, båda barnen har sovit ganska dåligt, maken har haft en väldigt strulig arbetssituation etc) såsom egentligen också tiden innan (vi är ganska intensiva av oss). Vi har haft dåligt med tid för varandra och det har varit jobbigt, men jag har hela tiden tänkt att vi är så starka att vi klarar det - vi har ju hela livet på oss när ungarna blivit så stora att de sover lite bättre. Maken har dock mått sämre än jag trott, och det visar sig att han kort efter den första förlossningen också gick in i en depression som sedan funnits med hela tiden men varierat i styrka. Han har känt sig ensam och värdelös, inte hittat glädje i något och drabbats mycket hårt av sömnbristen (fastän jag alltid tagit alla nattuppvak). Det slutade med att han trodde att han inte älskade mig längre och var otrogen vid ett tillfälle strax innan andra barnet föddes. Berättade detta fyra månader senare och var på väg härifrån eftersom han trodde att jag skulle slänga ut honom, men jag ville prova vinna över problemen. Det orsakade press som i sin tur ledde till en ny konfrontation, som ledde fram till att vi till slut insåg att han var deprimerad. Han har varit till läkare och påbörjat medicinering och samtal hos kurator. Vi tänkte börja med familjerådgivning men han klarar inte av det än eftersom han mår så dåligt.
SÅ till saken. Det är ett helvete att vara anhörig till en med depression. Jag får dra ett mycket tungt lass hemma (sköta i stort sett hela hemmet, planera allt och genomföra, ta hand om ungarna eftersom han inte orkar etc. det är tufft. han har flyttat ut ur sängkammaren och in i gästrummet på ordination av läkaren för att få sova, och vi har haft sjuka barn i omgångar vilket gör att jag aldrig sover mer än två timmar åt gången - inte på länge.), störs väldigt av att han inte kan hjälpa till alls med det som är viktigt, samtidigt som jag VET att det finns en anledning. Jag försöker tänka positivt och ta en dag i taget, sköta praktiska saker och ta hand om barnen men jag blir så otroligt trött av att aldrig få minsta lilla uppmuntran. De få gånger vi pratar (han är väldigt sluten, konstant nedstämd och trött), så kommer han bara med suckar över hur jobbigt allt är, att det jag föreslår inte är någon bra idé pga det ena eller det andra, eller negativa kommentarer om hur jag är eller hur jag sköter om. Jag styr för mycket, planerar sönder och låter inget vara spontant, och ekonomin är en ständig diskussion där jag försöker spara för att vi ska kunna ha det bra och ha barnen hemma från dagis så länge som möjligt medan han helst vill ha det men ändå kunna vara spontan, få köpa roliga saker och slippa tänka på kostnaden jämt jämt jämt. Hur går det ihop?? Jag vet inte hur jag ska orka, och känner att jag tvivlar på att det "bara" är depressionen som gör detta. För mig känns det som om JAG är fel, och att han inte trivs med livet som pappa. Det känns som om han måste ut och göra annat, träffa andra människor och få vara spontan, så att han orkar komma hem och "göra sin plikt". Känns inte som om han någonsin uppskattar oss nu.
Kan verkligen depressionen göra allt detta? Hur länge kan det dröja innan medicinen får verkan (har ätit citalopram i fyra veckor på tisdag)? Hur ska jag agera? Vad kan jag kräva av honom, framför allt i form av hjälp med barnen? Hur kommer det här att påverka våra underbara små ungar? Jag har tusen andra frågor men det är just nu bara kaos i huvudet. Han säger att han älskar mig och ungarna och det tror jag. Insikten att han är deprimerad har gjort att han omvärderat "oss" helt (tror nu att depressionen varit orsaken till mycket av det som hänt och inte situationen här i familjen men hur mycket av depression beror på att han befinner sig någonstans där han inte vill vara?), och han säger att han tror vi klarar det men att han måste må bättre själv innan vi kan jobba på oss.
Jag är så förvirrad, förtvivlad, arg och ledsen. Och trött. Jag vill kunna njuta av den här underbara tiden med ungarna, men får inte möjlighet. Läser igenom detta och tycker själv att jag låter helt egocentrerad, men det är jag inte. Jag älskar honom, vill bara att han ska älska mig tillbaka! Vad ska jag göra, hjälp!!
