Min bästa väns son dog i förrgår - frågor till er som förlorat ett barn.

fy.. jag får nästan hysterisk ångest när jag läser sånt där. Stackars stackars din väninna! Tyvärr har jag inga råd på hur du ska göra, för jag ahde själv varit helt ställd i den situationen =( Men att skicka blommor och regelbundna sms och brev om att du finns där och att din dörr alltid är öppen, dag som natt, om hon skulle behöva dig tycker jag är bra. Har själv bf om 3 dagar och jag blir helt sjukt nojjig när jag läser sånt där.. Jag undrar hur man tar sig vidare? Lycka till med allt och kram

Beklagar av hela mitt hjärta, nu finns det ännu en ängel...
Jag har själv förlorat min son, och den första tiden efter ville jag/vi inte prata med någon, förutom våra familjer, nu är det ju så att alla sörjer olika, så det bästa Du kan göra för Din vän är att skriva brev, sms:a som du själv skrev & FRÅGA om hennes barn, längd,mkt hår, vikt, för även om de inte finns i livet så har dom ju funnits & vi änglaföräldrar vill ju oxå berätta om våra barn, precis som vi skulle gjort om vi fått behålla dom hos oss,vi skulle ju inte vilja va utan dom även om vi inte fick behålla våra små hjärtan.
Blev kanske lite luddigt, men hoppas du fick lite hjälp iallafall.

Beklagar din sorg! (Känns dumt att ens säga så, känner mig så ynklig i sammanhanget) Tack för dina råd!

Som du skriver så tror jag att även hon har tillräckligt stöd i sin familj just nu. Men jag vill ändå visa att jag finns där och jag vill verkligen finnas där, för jag lider så med henne.

Är det för tidigt att redan i första breven fråga om sonen, eller ska man ta det med tiden? Som du säger är alla olika, men tror du att det kan verka sårande atat tex fråga vad som händ epojken? Hur förlossningen var osv? Sånt som man undrar men inte vill verka snoka i. Så att man inte uppfattas som en som är nyfien på snaskiga detaljer, gud vad sjukt det lät men du förstår hur jag menar??

Jag jobbar själv som sjuksköterska och har stött på mycket lidande genom mitt arbete, och är inte rädd för att höra hemska saker eller uppleva konstiga reaktioner, däremot är jag så jävla rädd för att säga något som verkar idiotiskt, hårt, kallt, dumt. Det är är en helt ny situation för mig och jag är så rädd att det blir fel bara genom att reagera från hjärtat.

Usch, jag ryser... Tiden de har framför sig är hemsk! Jag förstår din situation helt o hållet! Min lillasyster o jag var gravida samtidigt, Usch, nu kommer tårarna... Hon skulle ha i feb i år och jag i juli. Min mamma ringde sista januari o sa att lillasysterns barn var dött i magen.. Hon o hennes pojkvän undrade om vi ville komma o se barnet när det var fött och jag blev så vilsen, men mamma, hans mamma o mina systrar o jag åkte dit. Ångrar inte att jag såg barnet, han var så fridfull...
Kände mig dum att mitt barn sprattlade i magen och visste inte hur jag skulle prata med systern... Men vi kom fram till att för oss funkade d bäst om jag berättade typ allt hur jag kände o så...
Det enda tipset jag kan ge är om du orkar som gravid, finns där för vännen i vått o torrt. Min syster gjorde så att om hon inte orkade prata, så svarade hon inte i telefon... Så vi ringde typ varje dag, orkade hon prata så svarade hon...
Det är ju så olika från person till person... jag kan ju bara berätta om min situation... min syster o sambo ville prata... ville visa sitt barn på bilder osv...

Styrkekramar till dig o vännen med familj!!!!

som de tidigare sagt, allt du kan göra är att visa att du finns där när din kompis behöver det.
Men accpetera oxå att hon kan tycka att det är svårt att möta dig och se din lycka i sin egan olycka och väldigt jobbiga stund.
Jag förlorade min andra son för 1,5 veckor sen och jag har haft rätt svårt att veta hur jag ska möta mina vänner som precis fått barn / ska föda snart. Att se dem vara lyckliga när man själv är olycklig.. Samtidigt kan man inte jämföra lycka och olycka, eller för den delen vara sur på att någon annan får sitt barn.
Jag pratade inte med ngn den första veckan utan var väldigt nere, men efter en tid så blev varje samtal som ett sätt att bearbeta sorgen. och så är det fortfarande.

Lycka till och hoppas att det går bra!

Hej,

min erfarenhet av att förlora barn och vad man behöver efteråt är lite olik den som andra beskrivit här i tråden. Det betyder väl att du får gå varligt fram och lyssna in din vän. Men jag tror absolut att du ska ringa/besöka henne och fråga om hon orkar prata om hon vill träffa dig.

Jag hade ett stort behov av att prata nästan med vem som helst om min son Gunnar som också dog i magen helt oförklarligt i 39:e veckan. Skicka blommor, brev, visa att du bryr dig. Om hon vill prata fråga om förlossningen, hur barnet såg ut, vad han heter, hur det blir med begravning, osv. Och om hon inte orkar när du ringer, ring igen, och igen och igen. För hon kommer inte orka det kan jag nästa lova. Hon behöver att du ringer och visar att du bryr dig även om hon inte orkar prata, inte vill prata. Att du är gravid tycker jag inte du ska lägga vikt vid, låt henne säga om hon inte orkar. Kanske är det jobbigt, för mig var det skönt att se att andra barn kom levande ut, att det fanns barn som överlevde. Att se ett nyfött barn, att hålla i det, var smärtsamt eftersom det påminde mig om vad jag förlorat men det barnet inte var Gunnar och det var ju honom jag saknade.

Din vän har just varit med om det mest fruktansvärda som finns - att förlora ett barn. Hon kommer att behöva allt stöd hon kan få, från sin familj naturligtvis, förhoppningsvis också från sjukvården och kyrkan men också från dig och andra vänner. Det är jätteviktigt!

Hej,

som du förstår har vi alla olika behov av kontakt efter en sån stor och tragisk förlust...
Men något som jag tror vi alla har gemensamt är att vi har ett stort behov av att få våra barn bekräftade och gärna vill berätta om hur de såg ut, hur stora de var, vem de var lik osv. Alla de frågor du skulle ha ställt om barnet hade överlevt - vilket namn den har fått och hur förlossningen gick, om du kan få se kort på barnet osv...
Hör av dig till henne, ta inte illa upp om hon inte svarar eller inte återkommer - fortsätt höra av dig så svarar hon när hon orkar.
I början är livet en enda stor kaos och man behöver få veta att man inte är ensam men ändå inte känna sig pressad att behöva svara på kontaktförsöken.
Saker du ska akta dig för är klassiska kommentarer som "bättre nu än senare", "ni kan få fler barn", "han var säkert sjuk", "du är ung" osv...
Sedan är det ju även så att många som förlorar sina barn i magen eller vid förlossningen har svårt att träffa gravida och nyfödda under ganska lång tid så ta inte illa upp om hon inte orkar träffa dig då din situation påminner om vad som aldrig blev...

Jätte, jätte tack för alla era svar!

Jag bara gråter när jag läser dem, lider med er och framför allt med min vän!

Som några säger förstår jag att det är mycket jobbigt för henne att jag är gravid och förmodligen kommer att föda ett levande barn inom några veckor. Spontant så känner jag att jag inte ens vill nämna min graviditet och förlossning och mitt barn när vi pratar med varandra. Men känner att det kanske blir konstigt??? Bör jag nämna att barnet kommit sen när det kommit? Eller ska jag bara låta det vara och låta henne fråga, hon vet ju trots allt att jag snart får ett barn.

Måste också fråga hur hade ni reagerat om någon sakrev/sa till er att de grät över ert döda barn? Sanningen är att jag gråtit otroligt mycket sedan jag fick beskedet, men det är ju inget som gör hennes sorg mindre.  jag vill, som säkert många andra, på något vis verkligen visa att jag verkligen lider så med henen och att det gör så ont i mig detta hon måste gå igenom. Men jag vet ju att det inte är till någon tröst eller lättnad, finns det risk för att man framstår som att det nästan är en själv det är synd om? Kanske en konstig fråga men förstår ni hur jag menar??

Sitter och läser i andra trådar här i änglarummet för att försöka förstå hur föräldrar upplevt förlusten av ett barn. Ser att många blivit glada av att få minneshalsband. Funderar på att köpa ett till dem. Men bör man vänta lite med det?

Hon och jag har många ggr under vår uppväxt lyssnat på Carolas alla vackra visor framför allt "himlen i min famn" som vi kunde lyssna på om och om igen i flera timmar. Funderar på att sända henne en skiva, eller är det dumt?

Finns det något som man absolut inte bör skicka? 

Är så rädd för att framstå som att jag vill trösta i en situation jag inte kan trösta i, vill ju mest bara visa mitt medlidande och min omsorg om henne… men är så rädd att det ska bli fel.

 

Njorun: jag tycker du ska undvika att berätta om din graviditet och kommande förlossning. Låt henne fråga när hon är mogen... Ta inte illa upp om det tar tid innan hon gör det.
Vidare så kan du inte trösta henne - men du kan visa att du finns och tänker på dem i deras sorg. Din omtanke kan aldrig bli för mycket så länge du inte kräver gensvar. Vill du skicka en skiva så tycker jag att du ska göra det.
Glöm inte att bekräfta deras barn, jag blev otroligt glad när en vän gratulerade mig till att jag blivit mamma men samtidigt självklart beklagade att vi inte fick behålla vårt barn...

Schäfer:

Jätte tack!
 
Jag ska skriva ett brev idag och tänka på det du säger. Tror att man lätt blir orolig att man gjort nått fel om man inte hör något tillbaka, men som sagt jag ska verkligen tänka på alla era råd och jag förstår ju om hon inte orkar svara.