De slutar hälsa på mig

Har du någon "problematik" som kanske är svårt för dem att acceptera?
Eller kan det vara så att du vill "för mycket" och de andra tycker det är jobbigt??

Jag är väldigt blyg, det är väl det enda jag kan komma på.
Men jag förstår inte varför det skulle vara så svårt att hälsa på grund av det. Ett litet hej kostar väl inte så mycket?

De pratar ju med mig på jobbet och jag svarar ju såklart och ställer frågor till dom också.
Så jag sitter ju inte bara tyst i ett hörn.

vad har du haft för anledning till att sluta?

Kan det vara så att de har en dålig känsla kring ditt slut _bara_? Att de själva känner skuld för att de är kvar och du inte? Menar om du fått gå pga arbetsbrist till exempel. De som är kvar kan då känna sig skyldiga för att de haft mer tur.

En gång slutade jag för att jag fick ett annat, bättre jobberbjudande, så jag hoppade på det istället. Då jobbade jag i en butik först men fick sedan jobb på ett kontor.

En annan gång slutade jag för att jag inte trivdes med det yrkesvalet alls, jag mådde dåligt av att gå till jobbet. Då jobbade jag inom äldrevården. Det var bland annat personalen som fick mig att vantrivas där, så att de inte hälsar rör mig inte i ryggen.

Sen har jag slutat på ett annat ställe (butik) för att jag skulle börja studera på komvux.

Och så har jag haft praktik på några ställen och slutade där när praktik-tiden gick ut. Det var i olika butiker.

Så har jag haft plus-jobb på ett kontor och blev med barn mitt i, och plus-jobbet tog slut i våras så nu när mammaledigheten är över så kommer jag vara arbetslös.

Jag har ju haft några jobb som ni ser, och jag tycker att någon av dom borde kunna hälsa. Men 98% av alla jag har jobbat med vänder bort huvudet så fort de ser mig, det känns kan jag säga.

Men hur gör du själv när du möter dem på stan? Hur reagerar du alltså? Blir du spänd och stel, tittar du ned, tittar du bort, far näsan upp i vädret (av blyghet), tänker du "shit här kommer Carina och hon kommer säkert inte att hälsa, hon hatar mig nog!"? För om du tittar på dem och ler, då brukar man få ett leende tillbaka, vilka signaler sänder du ut?

Jag tittar på dem, söker ögonkontakt för att kunna hälsa, när de tittar på mig så ler jag och säger hej.

Är väl bara att ta sig i kragen och säga..

Hej! hur är läget? Ni jobbar på som vanligt ... bla bla..eller nått annat...

Så länge det inte finns några hard feelings så får man ju ta sig i kragen själv. Eller vad gör du när du möter dem?

Jag kan till och med hälsa och vara trevlig mot personer som jag vet snackat skit bakom ryggen på mig bara för att se dem vrida sig i sin egen obekvämhet. Lite roligt till och med. Det är en riktigt bra hämd i dessa fall...

Ja, det låter märkligt. Man brukar ju normalt sett faktiskt få några vänner där man jobbar och åtminstone signaler om att man inte är gillad redan innan..

Eller så är det så att du är märklig eller udda. På ett ställe där stämningen är bra och ledningen ok så blir man ju bra behandlad ändå då. Medan ett ställe där något gått på tok så blir en udda människa den första att råka illa ut.

och då hälsar de inte tillbaka menar du? Det låter ju konstigt från deras sida i så fall. Jag skulle inte vänta på att söka ögonkontakt utan bara hälsa.. typ.. hej Berit (eller vad de nu kan heta)..

Jajjamen det är så jag menar, det är när jag precis ska säga hej som de vrider bort huvudet. Så jag hinner säga typ "he.."
Man känner sig ju bra dum när man får detta som gensvar iaf.

Jag vet inte hur de uppfattar mig, men jag tycker inte att det borde spela någon roll ifall man är lite udda eller märklig. Ett litet hej borde man väl kunna klämma ur sig ganska lätt ändå.

Jo, det tycker man. Jag försöker leta orsaker och tänka på om jag någonsin varit i den situationen att jag inte velat hälsa själv på någon. Jag tror bara att jag undviker sådana som pratar ihjäl en, att om man ger dem en liten blick så vet man att man blir stående i en timme. Och så undviker jag människor som varit rent av elaka mot en. Men det är ju inte ofta man har träffat sådana.