Darlene skrev 2008-10-26 15:22:34 följande:
Jag tycker aldrig man ska ljuga för barn, men att säga att "vi möts på andra sidan" eller "du kommer säkert att leva i 100 år" är väl helt okej i sådana här sammanhang. Eftersom man inte har en aning. Det kan ju lika gärna vara sant Är man för ärlig och säger att vem som helst kan dö när som helst så spår man ju bara på ångesten. Det kan ju också kanske vara så att ett barns dödsångest består av någon sorts allmän separationsångest och då är det, tycker jag, helt rätt att själv verka så trygg man bara kan och visa att "mamma finns här alltid för dig".
Jag tror snarare att man får närma sig det där väldigt individuellt. Det är ju faktiskt inte helt ovanligt att någon runt om barnet kanske saknar en pappa/mamma eller ett syskon. Att säga sådär känns ju som man "lurar" barnet, men sen kan man uttrycka sig försiktigt och prata helt utifrån det barnet frågar.
Jag tror det här med döden är något som vi vuxna har jobbigare med att prata om och om vi för över det på barnet ökar oron mer. Döden är en naturlig del av vår existens och det måste man våga möta. Hur man gör det är en annan sak.
Min son har ju varit med och lagt blommor på gravar, han vet en i skolan som saknar en förälder. Han vet tom att barn kan dö i magen... Det jag menar är att då måste man ju möta honom utifrån det. Jag skulle aldrig säga varken att jag kan dö imorrn eller att jag alltid kommer finnas. Jag säger däremot att man kan dö, men att det vanligaste är att man dör när man är väldigt gammal och då är han vuxen. Att man blir ledsen när någon dör, men att det inte är farligt att sörja någon. Att man kan få hjälp med sorg och att det alltid kommer finnas människor runt om honom som älskar honom. Att det är okej att sakna, men att man då ska minnas alla bra saker med den som dött.
Tja, lite förenklat men ungefär så.
