Tonårsföräldrar......... blir jag inte klok på, fast jag är en själv!!!

Jag vet inte. Jag förutsätter att min son talar sanning, något annat vore ju en tråkig inställning.

What? Nån sån förälder har jag aldrig stött på faktiskt?!

*asg* Den var bra!

Tja, man kan ju börja undra...

Ja det kan man fråga sig, för att tonåringarna ljuger, är det enda man kan vara riktigt säker på .

Sedan är det stor skillnad på att förutsätta att en person talar sanning och verkligen absolut inte tro att ens barn kan ljuga.
Jag förutsätter alltid att mina söner talar sanning, men jag vet om att de kan ljuga så jag köper inte allt de säger rätt av, jag utvärderar allt de säger där de skulle tjäna på en lögn...

Alltså missförstå mig inte. Jag vet att han ljuger ibland, men det är inte det första jag ställer in mig på. Vi för en dialog, och om han ljuger så antar jag att han har någon orsak till det.

Jag minns hur jag tyckte mina föräldrar var mer än lovligt blåögda ibland när jag var tonåring. Men jag har kommit fram till att ett stort mått av se mellan fingrarna är bra för ens utveckling. Man vill ju inte ljuga, det vill nog inte de flesta som psykiskt är normala. Hade man blivit misstrodd för allt hade det nog fått en sämre effekt. Dessutom mycket värre stämning hemma.

Tror det är mer effektivt med ett bra samtalsklimat hemma. Där man som tonåring kan diskutera saker "hypotetiskt" utan att föräldrarna ställer till med förhör.

Och så är det bra och mognadsutvecklande att bli litad på. Om och om igen. Att gammalt groll får glömmas.

Men visst. Ibland misstänker man att tonårsföräldrar också väljer att lita på saker som är mer än lovligt galna för att slippa det otroligt jobbiga med att städa upp efter saker tonåringen gjort. Lättare att tro på lögnen.

Balansgång det där.

Här utvärderas också allt och jag funderar ofta på hur mycket som var lögn som de sa. Men man kan inte öppet ifrågasätta allt de säger för då skulle det bli ett hemskt klimat hemma, kanske tror tonåringar att man då tror på allt de säger?

Personligen så ljuger jag inte för mina föräldrar MEN jag berättar ju inte allt om mitt liv för dom för det. Om dom inte frågar så äre inte alltid så att jag inte säger det till dom.
Små vita lögner drar ju dock alla då och då.

När jag skrev i trådstarten syftade jag på ett problem som vi tampats med här hemma senaste veckorna.

Min tonåring har haft problem med några andra tonårstjejer i kommunen. Riktigt oförskämda SMS har skickats men trots att jag har med mig telefonen och visar föräldrarna vad deras tjejer skrivit TROR DE INTE PÅ DET!!???? Tjejerna har sagt att de INTE skickat några SMS och då ÄR det SÅ enligt deras föräldrar!

En pappa som jag talade med var så fruktansvärt oförskämd så jag trodde inte mina öron knappt. En stund in på samtalet fick jag nog och sa åt honom, i mkt vänlig ton, att jag inte tänkte acceptera hans ton mot mig.... att han inte kunde hålla sig till sanningen och att jag för länge sedan lämnat sandlådan och tänkte inte tillåta mig att hamna där pga den mkt låga nivån han lagt vårt samtal på. Dessutom påtala jag att om inte vi som vuxna människor kunde bete oss som folk mot varandra hur skall vi då kunna få våra tonåringar att göra det!!

Jag kunde flera gånger under vårt samtal direkt bevisa att han ljög och likt förbannat fortsatte han.

Nu förstår jag ju mkt väl att man som förälder gör allt för att skydda och stötta sina barn. Men att ljuga ÅT dem kan ju inte vara så bra??

Ah, jag har jobbat som lärare litegrann och behövt tampas med liknande problem. Det gäller att presentera det man vill anklaga barnen för på ett sätt som gör att föräldrarna kan ta emot budskapet utan att tappa ansiktet utåt, om du förstår vad jag menar.

Du gjorde säkert något ditåt, det lät ju sansat det du skrev här, och ibland så sitter det bara så hårt åt för vissa att behöva tänka att deras barn är lögnare.

Sen vet man inte hela historien. Det kan vara flickorna A, B och C. Där föräldrarna är medvetna om att flicka C är den som får både A och B att göra dumma saker. Och därför ser de det inte som sin egen dotters problem fullt ut. De hör vad du säger men kan inte riktigt skylla på C eftersom deras dotter ändå utfört själva smsandet, men inom sig så KÄNNER verkligen föräldern att det var inte deras dotter som gjorde det.

Så om man vill reda ut ett liknande problem så ska man ge föräldern en tolkning till en väg ut ur problemet med ansiktet i behåll. Man presenterar det som att det är ju beklagligt, men förståeligt, att man är brydd om DERAS barn i första hand, att man ju VET att deras dotter egentligen är fin och duktig osv.

Ja, man måste dalta med föräldrar. Och man kommer längst i sitt budskap om man gör så. Dottern får utskällning och straff från föräldern och gör kanske inte sådär mer.

Eller, så är de bara puckon. Så kan det vara också!

Ja, mina barn ljuger inte för mig. Jag har tre tonåringar. Däremot så berättar de inte allt. Och om/när det dyker upp saker som de inte har berättat allt om så försöker jag uppmuntra dem att berätta så mycket som möjligt då.

Problemet med tonårsföräldrar tycker jag är att alla ska hålla masken så förbannat väl. Just deras barn är perfekta, har tusen kompisar, hatar alkohol och droger, säjer bara snälla saker till varandra och är superambitiösa i sitt skolarbete.

Ja, som ni förstår. Problemet är inte att ungarna ljuger, eller att föräldrarna tror att barnen inte ljuger. Problemet är att föräldrarna ljuger så bra för varandra.

Har kommit på sähär i efterhand att ungarna ljugit sig blåa....
Men som en känd doktor säger: hur märker man att tonåringar ljuger? Läpparna rör på sig...

Ja du, man behöver inte vara cyniker för att inse att människor ljuger, och då i synenrhet tonåringar som ofta tror att dom kan rädda sig själva genom en lögn.
Oftast är det ju precis tvärtom. Som vi föräldrar säger till våra barn: "Det värsta är inte vad som hänt UTAN att du ljugit."

En tonåring är inte helt "klar" mentalt att inse följder och så vidare förrän i 20-årsåldern.
Med det menar jag inte att en 15-åring inte förstår vad den gjort eller sagt, utan mer det att hon/han kan inte se perspektivet av sin handling logiskt och framåt.
Självklart är inte alla tonåringar på samma nivå mentalt, utan en del (många) är mycket vakna och har en stor insikt i orsak och konsekvens. 

Att föräldrar "stöttar" ett ljugande barn med att hålla med eller så, anser jag vara helt åt helskotta. Det är tyvärr alltför många föräldrar som håller sina barn bakom ryggen även om dom vet att deras barn ljuger. Sådant är mycket tragiskt och dessutom ruttet.

Begreppet Mina barn och andras Ungar är vedertaget i många fall.

Har själv stött på många föräldrar som bedyrar att deras barn minsann inte håller sig med osanningar osv- när det i själv verket varit den största av lögner - att föräldern sagt så.
En del av föräldrarna har dessutom varit fientliga så fort man närmat sig en diskussion kring deras barns lögner. Det är då jag genast tänker : What goes around- comes around.
Har ett barn lärt sig att man kan hålla sig med lögner, ja då är det fritt fram att ljuga så att man klarar sig liksom.
Sanningen gör ont och det är klart att man vill slippa den smärtan- därför ljuger dom och tror att dom klarar sig. Oftast blir det ju tvärtom.
Sanningen gör ont - men smärtan kanske tar 5 minuter.
Att ljuga däremot och bli ertappad..... den smärtan håller i sig länge och dessutom gör det att förtroendet och tilliten naggas i småbitar.

Att förvänta sig sanning av sin tonåring borde vara naturligt, men tyvärr måste man ha klart för sig att sanningen för en tonåring inte alltid stämmer överens med den sanning vi föräldrar vet.