Någon som har barn men nu är gravid med "ny" pappa?

ja är sj barnet så här får du synen ur ett barns ögon

alså ja va 13 när ja fick en sysster min mamma o hennes nya skaffade sig en ihop

ja tycket det va jobbigt o lämna min syster så länge man va hos mamma så fanns ingen svartsjuka för då fick ja ha min syster för mig sj o fick massa beröm för att ja va så duktig m,m

men när alla andra släktingar kom m,m o man kom i bakgrunden va det ej så kul men då tog ja min syster o gick o as att hon behövde äta o sova.........

så beröm barnen mycket o när dom är hos er så låt dom få massa beröm o uppmärksamhet o när dom inte ä hos er kan ni gulla o hålla på med den nya.....

Jag vet hur du känner. Jag har en dotter på 3,5 år och väntar nu barn med en ny man. Det har alltid fungerat jättebra mellan min sambo och min dotter men jag funderar på samma saker som dig. Om min dotter kommer att bli avundsjuk på bebisen för att den får stanna hemma när hon måste till pappa etc.
jobbigt...

hejsan

här är en till som har två barn sedan förut med en annan man o nu har jag en ny bebis på gång med en ny pappa.

Min sambo o jag har dock mina barn jämt själv dom kan inte träffa sin riktiga pappa pga väldigt personliga skäl jag inte vill dra upp.

Men min sambo tar hand om dem precis som om det vore hans egna barn och jag tror inte han gör någon större skillnad på dem o den bebis han ska bli pappa till.

Men jag kan erkänna att visst känner jag igen lite av de tankebanor du har, har jag oxå haft inom mig

Så nu jag önskar oss alla lycka till med våra kommande barn!!

Hej. Jag är i samma sits som Peterstjej, alltså mina barn har ingen kontakt med sin biologiska papppa, så dom bor ju ihop med oss på heltid, och det känns ju skönt, men samtidigt så undrar man ju hur relationen mellan min nuvarande sambo och "mina" barn kommer bli, när han nu får sitt första biologiska barn.
Jag hoppas verkligen att det inte kommer bli nån skillnad, förstår ju att det måste kännas annorlunda för min sambo,men det behöver ju inte barnen märka av.
Jag tror och hoppas att det blir lite vad man gör det till, men samvetet är jobbigt, förhoppningsvis så går det över efter graviditeten när man är lite mer stabil i alla hormoner=).

Jag har en dotter som är fyra och är gravid med min och min sambos första gemensamma barn. Min sambo är väldigt engagerad i min dotter och jag vet att den biten inte kommer att bli ngr problem. Sambo och dotter har även pratat om det och tillsamans noga klarat ut att sambon "kommer att älska mig och bebisen lika mkt" som dottern stolt deklarerade.

Dottern tyckte först att bebisen skulle följa med och bo med henne när hon är hos pappa varannan vecka, men vi kom fram till att bebisen måste få vara med sin pappa och att det nog kommer att bli ganksa skönt att åka till pappa och få lite lugn och ro. Så nu retar hon oss att hon kommer få sova i fred hemma hos pappa när bebisen skriker hos oss...

Dom är så mkt klokare än man ngnsin kan tro de små liven. De ämnen som jag har tyckt har varit jobbigt och haft lite dåligt samvete för har hon själv tagit upp och löst på ett förträfligt sätt.

Har vänner i samma sits och flera av dem tycker att problematiken är den omvända, att barnet som bor hos dom på heltid blir jätte ledset när syskonen åker till pappa. För dom blir det ju bara tomt hemma, de äldre syskonen åker ju till pappa och har det roligt där...

Skönt att höra era tankar. Finns fler i samma sits. Jag hoppas o tror allt kommer bli bra. Hade inte tänkt den omvända tanken med nya bebisen som kanske kommer sakna sina syrror..

Som Zazza1979 skriver "Men samtidigt så vet jag att samma dag mitt första barn föddes så föddes också det dåliga samvetet. :)

Gud så sant!! Varför är det så? Sitter just nu o gråter över att pappan t mina barn hämtat dem 17.30 på dagis då han blev sen (han lämnar 7 och ska hämta 16) jaaag hade ju kunnat hämta då tycker jag o gråter en skvätt för jag känner mig skyldig... (är hemma sjuk idag då jag mår så vansinnigt illa)

Ja ni vad gör man inte för sina barn? Men ibland får man acceptera att man inget kan göra.

Hahaha Ja du... Det blir så absurt ibland. Jag har alltid haft ångest för att barnen har fått vart till kl 16 på fritids vissa dagar. Men nu när det kommer ett syskon och jag har gått hemma med Hp så har ju barnen inte fått gå på fritids "mina veckor", vilket har gett mig vääärldens ångest, för nu är det ju synd om de stackars barnen att de inte får stanna på fritids o leka med kompisarna. :)

Och till det "problemet" som Ts skrev från början att man bla funderar på om "plast-pappan" ska göra skillnad på barnen. Hade han varit svinig mot mina barn förr så hade han inte ens varit med i leken längre. Så egentligen vet jag inte vad man nojjar för. :)
Fast värst tycker jag den där ångesten är, över att dem får åka mellan två hem o lillsyskonet ska få stanna med sin mamma o pappa hela tiden.

O en ännu löjligare sak är att jag har Bf på fredag och barnen är hos oss till söndag. Först hoppades jag på att bebisen skulle komma nu i veckan så att dem kan vara mkt med den redan första veckan. Men samtidigt har dem höstlov i veckan, så då kände jag att.. Hmm ska deras lov bli "förstört" för att jag måste in på FL. Men nu när jag börjar tänka att bebisen kommer nästa vecka, så tycker jag synd om dem för att de kommer va hos pappa hela veckan, fast de kanske har ett nytt syskon hemma. Jag har jätte bra kontakt med mitt ex o hans nya, så jag vet att ungarna kan vara här ändå om de vill träffa bebisen.

Man är f-n helt rubbad!! :D

Ledsen att det blev långt, men jag fick skriva av mig. :)

Jag har det precis som dig Love2009. Jag kommer oftast hem mycket tidigare än vad mitt ex hämtar min dotter när han har henne och då är jag hemma och mår dåligt för att mitt ex låter min dotter vara på dagis till 17.30. Jag hade ju kunnat hämta henne!

Här är en till.
Har en dotter på 7 år sen innan och väntar nu en lillasyster som gärna få komma när som helst.

En viktig sak som vi tänker inför i familjen är att när det kommer folk o hälsar på så är det inte bebisen dom kommer att få hälsa på först. Utan först få dom hälsa på stora dottern, sen hunden o sist bebisen.
Just för att hon också ska få känna sig kvar i folus och att allt inte riktar sig mot bebis. Jag tror det är viktigt för att undvika svartsjuka.

Jag har liknande funderingar... fast hemma så har vi varsin tonåring. Min på nästan heltid (ej skollov) och bonus varannan vecka. Har inte en aning om hur det blir när liten kommer eller hur alla kommer att reagera på olika saker.

Jag har en son på 6 år sen ett tidigare förhållande. Nu väntar jag barn med min nya kille från 1½ år tillbaka.
Än så länge har jag inte känt mig orolig. Men man vet ju aldrig hur det kommer att bli. Min son har ett jättestarkt band till sin pappa eftersom jag ofta varit borta och spelat volleyboll på veckor och helger. Fastän jag ju vet att han älskar mig lika mycket såklart. Men det känns ändå betryggande för på så sätt tror jag inte han kommer bli så svartsjuk på den nya bebisen...
Jag vill hoppas att det kommer gå bra iallafall.