Varför svävar jag inte på rosa moln?

Ibörjan av båda mina väl efterlängtade gravideter så har jag var supertrött, ville helst sova 20 timmar om dygnet. Kände mest bara blä vad ska det här vara bra för. Har för mig att det blev bättre runt vecka 10-11. Dom där hormonerna skulle man kunna vara utan mellan varven. Men när din pojkvän är så glad och munter, så kan han ju glatt serverar dig vad du vill ha där du ligger och gosar i soffan

Du är inte ensam. Hur lätt är det att sväva på rosa moln när man mår urrk och hormonerna lever loppan och när man helst av allt skulle gå i ide och komma ut igen om ett halvår sisådär? Det är lite lättare för din pojkvän att sprudla, det här inte han som går runt i dimman, eller hur? Dessutom har i alla fall jag plågats av oro under den första tiden då man inte helt har kommit ur den stora missfallsrisken.

Du kommer säkert att kunna glädjas åt din graviditet du också när du börjar må bättre och hormonerna stabiliserat sig. Jag är i samma sits som du just nu (dock bara i v 6+4) och räknar kallt med att de rosa molnen kommer om några veckor (så har det varit under tidigare graviditeter). Tills dess förbehåller jag mig rätten att vara deppad, tjurig och trött.

Så kände jag oxå med det vänder. Du ska inte ha dåligt samvete då blir det bara värre. Sedan blev det bättre tyckte jag när man började känna av ett det faktiskt var ett barn. Sparkar och magen började synas. Ta det lugnt bara du kommer hinna känna lycka.

Min bebis var också väldigt efterlängtad, men sen när jag väl fått veta att jag var gravid så kände jag typ Åh vad jobbigt, en bebis å ta hand om, hur ska det här gå det orkar jag inte haha. Men det släppte innan andra trimestern.
Det är en jättestor grej att få barn och jag tror att hur efterlängtat det än är så kan man bli lite chockad när det plötsligt är verklighet och man resonerar inte alltid helt logiskt när man är chockad. Speciellt inte när man är trött också. Det är ingen fara att känna så.

Dem rosa molnen kommer kanske lite senare i graviditeten, men de behöver inte heller komma. Vare sig det är planerat eller ej så går det ju inte förbise att det är inte ett stort lyckopiller du bär i magen. Faktum är att det är en massa ansvar och saker att tänka på. Att du känner som du gör är precis som du säger och de andra inläggen också normalt.

När väl barnet kommer så kommer du att glömma detta ganska fort. Även om det även då kommer vara jobbiga stunder. Ge inte upp eller känn dig som en dålig människa för det! Lycka till i fortsättningen av graviditeten.

känner mig precis likadan.. Går omkring o tycker allt är pest o pina.. Men som de andra här säger så går det väl över.. Men man är orolig mest hela tiden, dels för missfall och sen för allt vad det innebär att vara mamma.. skrämmande!

Jag är glad att jag har en förstående pojkvän.. som får torka många tårar!