Min sambo vill inte prata

Alla är inte lika, många har svårt att prata om vissa saker. Att inte kunna prata om saker och ting i en relation är inte så ovanligt.

När det gäller att lämna honom eller inte så kan jag varken säga bu eller bä. Det beror på hur ni har det för övrigt och hur du känner att du kan "överleva" att inte ha en man som pratat om allt.

När det gäller att försöka få kontakt med honom så tvinga inte honom att sitta ner bara för att prata... försök i stället att prata om vardagliga saker när ni äter eller gör något annat tillsammans.

Hur vill du förändra eran relation?

I min tidigare relation upplevde jag det också som att vi inte kunde prata om personliga eller känsliga saker. Det gick inte heller att prata om vår framtid - vilket jag tyckte var jobbigast. Om jag ville prata om vår framtid blev han trängd i o m att jag även ville prata om barn, giftermål etc. Inte så att jag ville skaffa barn och gifta mig på stört men ville naturligtvis prata om det så att jag kände att vi hade en gemensam framtid med samma mål.

Jag var oerhörd frustrerad o gick tom till en samtalsterapeut iom att det påverkade mig så kraftigt att jag blev oerhört osäker på mig själv o vad jag ville med mitt liv. Mitt liv hade blivit en enda stor röra och jag spenderade alla mina pengar på konsumtion (kläder, smink, skönhetspreparat mm) och sparade inga pengar alls. Varför skulle jag spara några pengar då det inte fanns något att spara till.

Det råd jag fick från min terapeut var ganska enkelt. Att jag skulle komma fram till vad jag själv ville och vad jag såg för mening med mitt liv - och berätta detta för min pojkvän och att säga att det var viktigt för mig. Därefter kunde min pojkvän ta ställning till om han såg att vi hade samma framtid.

Dessväre slutade det med att det tog slut. Vi hade vuxit ifrån varandra o såg helt enkelt inte samma framtid - men däremot hade jag en tydligare bild om vad jag vill!

Det är inte så att jag tvingar honom att sitta ned och prata bara för sakens skull, men ibland nehöver man prata om saker som inte känns bra i relationen, t.ex. att jag tycker att jag får ta för stort ansvar i vår relation (det är jag som diskar, handlar, städar, ser till att vi kommer upp på morgonen, tar hand om ekonomin, etc. för det mesta). Ibland tycker jag att han är som ett litet barn och jag blir trött på att vara morsa åt honom.

Olympiagirl: tack för ett bra tips, man måste veta vad man själv vill, utgå från sig själv när man pratar med sin partner o vill försöka förändra sin relation.

varför försöker du sätta barn till världen i ett förhållande du uppenbarligen inte är lycklig i?

inte bra varken för er eller barnet...

vägrar han prata får du nog antingen tvinga honom
eller lämna honom...

man kan väl itne leva ihop med någon man itne kan prata med?
vad är det för förhållande...

att kunna prata är a och o. om det inte går blir man nog bitter i längden. men det är svårt att bryta. lägg ned bebisverkstaden ett tag och fundera igenom dina känslor. du bör inte behålla honom bara för att du är rädd att bli ensam och barnlös utan honom. varför skulle det förresten bli så?

Jag känner igen mig så väl! Jag älskar min sambo och är lycklig för det mesta. Vi har en dotter som är några månader gammal - hon har fört oss närmare varandra, men vi kan fortf inte prata med varandra. Ibland inbillar jag mig att jag är för tjatig, att man inte "ska" prata så mkt som jag vill - men det är nog snarare så att han och jag är olika. Tur det! Skulle inte stå ut med en till av mig .

Jag har inga råd att ge egentligen - vill bara visa att jag känner igen mig. Jag försöker se till allt som är bra mellan oss och prata om vardagliga ting och då brukar det släppa lite och vi kan komma lite närmare varandra.

Alltså, det är ju så att jag älskar honom och han ställer alltid upp för mig när jag mår dåligt (av andra skäl än vår relation), men så fort det handlar om saker som är känsliga för honom, typ kritik mot honom på nåt sätt så backar han undan. Han hjälper också till hemma, men det är jag som får tala om vad han ska göra, han gör det inte av sig självt...det enda han gör på eget initiativ är tvättningen. Han får panikångestattacker ibland också, och jag tror han är väldigt rädd för att möta sin ångest. Det är därför han har svårt att prata om saker som är svåra för honom själv.

Jag kände mig ledsen då jag skrev, men jag känner ändå inte att vår relation är helt omöjlig. Men den har känts stillastående ett tag. Och varför skulle inte vi kunna skaffa barn? Vi båda längtar efter barn och jag som jobbar med barn som far illa vet att vi är dugliga nog att ta hand om ett barn.

Jag ville mest veta hur ni andra löser era kommunikationsproblem, inte om någon trodde att jag var kapabel att ta hand om ett barn.