Fler som har treåringar som pratar mkt om döden?

Min kompis 3-åring gör det. "Jag vill inte bli gammal och komma till himlen" osv..

Min kille blir iofs 4 i februari, men han har den senaste månaden börjat prata mycket om gammelmormor som bor i himmeln, även om det är ett år sedan hon dog. I och med detta har funderingar kring vår och hans död också kommit upp. Jag vet att jag själv även var väldigt tidig med detta och lider fortfarande av en väldigt stark dödsångest. Jag är därför rädd att han ska hamna i samma situation och är väldigt osäker på hur jag ska hantera det. Min mamma sa alltid till mig att det dröjer länge tills vi/du är så gammal, och jag vet också att det inte lugnade mig ett dugg, snarare tvärtom. Så jag tar tacksamt emot råd och tips på hur jag ska hantera det.

Min tjej började prata om liv och död när hon var ca 2½ år då hennes älskade katt dog och pratar fortfarande mkt om det. Vi har pratat väldigt enkelt med henne om det här men varit noga med att prata med henne när funderingarna kommer och inte bara slätta över lite snabbt. Jag är också tacksam för råd och tips runt detta, har pratat med kolleger inom barnomsorgen men ingen vet egentligen något bra sätt. Det är ett mkt svårt samtalsämne.

Jo här pratas det mycket om död, utan att det varit någon koppling till det. Alltså ingen som nyligen dött eller så.

Min bonus är 3½ och väldigt inne på döden. Nu har han förvisso en storasyster som är död så henne pratar vi ju om ibland, och vi köpte "En stjärna vid namn Ajax" att läsa och diskutera kring.
Dessutom har vi tamråttor som husdjur och de är inte så långlivade... så alltid är det nån som är död här liksom.

Han funderar inte så värst på vad som händer när man man dör - vi har presenterat flera olika teorier och att man får tro vad man vill - och har tack och lov inte gjort kopplingen än att vem som helst i hans närhet kan dö.
Annars tycker jag inte att det är så svårt att hantera. Jag var i samma ålder som bonusen när min pappa dog och även om jag burit den sorgen hela mitt liv var det rätt naturligt när jag var liten.
Calles pappa var militär, min pappa var död liksom. Det behöver inte vara så mycket märkvärdigare än så när man är barn.

Min flicka på 3 1/2 pratar rätt mycket om döden. Eftersom hon inte har någon mormor så pratar vi en del om det, mest hur det var när mormor dog och om att jag inte har någon mamma längre. Det sker på min flickas initiativ förstås och det känns balanserat och mest frågvist liksom, att hon vill veta vad döden innebär utan att lägga någon "mörk" känsla kring döden.

Min dotter som är 3,5 år pratar om döden iaf en gång om dagen. Ibland handlar det om någon film där döden kommer upp (typ att styvmodern vill att snövit ska dö) och varför det är så. Ibland om att hon ska göra den döde levande genom att flyga upp och rädda dem (vi säger att de blir änglar som bor i himlen). Ibland frågar hon varför personen dog. Många frågor är om ordet sjuk, att ha feber och vara sjuk eller att vara så pass sjuk att man dör är ju rätt svårt att se skillnad på i den åldern... Och ibland försöker hon provocera genom att berätta att lillebror eller pappa har blivit uppäten av ett lejon eller påkörd av en bil och dött.

Vi försöker att inte prata om "att vara död" som något negativt, däremot att människor blir ledsna när någon dör. Jag försöker svara så mycket jag kan på hennes frågor och när det blir för mycket, så börjar hon prata om något annat och då slutar jag direkt.

Min treåring pratar om döden varje dag. Hon vill inte bli vuxen och är livrädd att jag ska bli gammal och dö.

Tess the mess skrev 2008-11-12 13:36:04 följande:

Precis så var jag också när jag var liten. Min son uttrycker än så länge ingen rädsla tack och lov. Jag vet hur oerhört jobbigt det är att leva med och jag hoppas verkligen att han inte får samma problem som jag.

Jag minns också att jag hade mycket såna tankar men då var jag äldre, runt 7-8 år. Då var jag livrädd att få cancer och dö eller att någon annan skulle bli sjuk och dö. Tog flera år innan jag lugnade mig. Typ 10 år...

Tess the mess skrev 2008-11-12 22:13:22 följande:

Något tips? Jag har inte lugnat mig än.... ; )

Nej tyvärr, jag kan fortfarande få ångest ibland och tro att jag själv har fått ngn hemsk sjukdom eller att mina barn är allvarligt sjuka. Så jag är nog inte rätt person att tipsa
Hmmm...och så undrar man varför ens barn är ångestfyllt

haha - min mamma pluggade till sjuksköterska när jag var 6-7år och hade lärt mig läsa, så jag plöjde alla hennes böcker och anteckningar och blev världens hypokondriker. Jag minns speciellt en period då jag försökte klocka hur snabbt jag kissade, av rädsla för att det var nåt fel på min prostata.
...jag tror inte att jag berättade för mamma om mina farhågor, för då hoppas jag att hon hade förklarat att jag inte ens har nån prostata att oroa mig över.