Hur går man vidare efter otrohet?

Hade ni det dåligt när hon var otrogen? Har ni varit tillsammans längre? Har hon gett någon förklaring?

Kan börja med att jag förstår hur du känner dig, var inte länge sen jag var i ungefär samma sits.

Det råd jag kan ge är att har ni bestämt er för att gå vidare så sätt er ner en sista gång och prata igenom allt, se till att få svar på dom frågorna du har och sedan gå vidare.
Vi gjorde så, för jag hade saker jag frågade om hela tiden, vilket blev väldigt jobbigt för oss båda.
Men efter vårat sista snack om det så har jag mått bättre, och det känns som det är lagt bakom oss.
Visst kan jag ibland må dåligt och ha frågor som jag vill ha svar på men jag försöker att tänka på annat.
Jag har annars mycket runt mig och känner att för att orka med så måste jag lägga det åt sidan. Hittills så har det funkat bra.
Men vi gick också i familjerådgivning som hjälpte oss mycket så det rekommenderar jag starkt.
Vet inte om detta hjälper dig något, vill du prata mer så hojta.
Lycka till

lenn75: Jag är i samma sits som du och känner igen alla de frågor som du ställer.

Jag tror att du kan få svar på några utav dom i den här tråden som jag startade:

www.familjeliv.se/Forum-9-202/m38160054.html

Jag förstår fullkomligt hur du känner just nu. Jag har själv blivit utsatt för otrohet och till skillnad från dig valde jag att gå. Det hade varit för mycket svek under vår relation och detta var sista droppen. Men alla agerar olika och du har nu valt att vara kvar hos din partner. Mitt råd är att fokusera på dig själv. Vad känner du? Vilka behov har du för att få en fungerade relation igen? Ställ alla svåra frågor som du vill ha svar på (men var medveten om att det kan göra mer skada än nytta). Det är din partners som ska förtjäna din tillit igen, det är ett hårt arbete och kan ta tid. Framförallt ska du ta hand om dig själv och läka dina sår. Känner ni att inga framsteg sker, gå till en familjerådgivare. Jag önskar att vi hade gjort det innan allt hade gått för långt. Jag känner verkligen med dig och önskar dig all lycka!

Är i samma sitts som dig (nästan).. dock lite andra omständigheter. Har oxå valt att förlåta , känns som ett tufft beslut att ta men när valet är gjort så får man stå för det. Är inte själva otroheten som är värst utan alla lögner runt omkring. Hur vet man att hon talar sanning... ?
Är väldigt viktigt nu att bygga upp ett förtroende igen. Om hon nu får offra en del för att bygga upp det igen så är det en lätt grej att gör i mina ögon. Är ju hur man än vänder och vrider på saker hon som gjort fel.
Ställ krav, se att hon följer upp dom , bygg upp tilliten igen. Är väldigt viktigt. Är en period .. grejar hon inte det så är hon inget att lägga tid på ialf. Så länge kraven är inom rimliga gränser självklart. Typ avsluta kontakten med "den andre" är inget orimligt krav. Men i ditt fall så jobbar dom ju ihop. Vilket gör det svårare. Minimera kontakten kanske..?

Hade de en affär eller var det en gångs grej? Vilken sorts yrkesrelation har de?
Jobbar de på samma kontor? Har du frågat henne hur hon vill att deras yrkesrelation ska se ut i fortsättningen? Vill hon ha kontakt med honom på jobbet?

Urs! otrohet är något jätte jobbigt. Min sambo var otrogen mot mig för ca 4 år sedan. Han berättade det inte för mig och ljög mig rätt upp i ansiktet när jag ställde honom mot väggen. Han blev grinig på MIG "Hur kan du anklaga mig för något sådant och vad faan tror du om mig egenligen?" Jag stannade i förhållandet och trodde på hans lögner. Tillslut så fick en av hans vänner nog och kom till mig och berättade.

Jag spottade min sambo i ansiktet, svärde och var ursinnig, tog mina grejjer och stack! jag fick mängder med sms, samtal och brev direkt efter. Han höll på ett halvår med alla möjliga försök att få mig att förlåta honom. En dag tröttnade jag på att spela svårflörtad och satte mig ner för sörsta gången på ett halvår för att lyssna på honom. Han menade att det var hans livs misstag och att han inte insett förrän han var otrogen hur mycket han verkligen älskade mig. Han skämdes jättemycket och mådde riktigt dåligt. VI har varit tillsammans i två år till nu och väntar vårat första barn tillsammans. I vårt fall så var det ett svek som behövdes för att vi skulle förstå hur sårbar och världefull vårt förhållande var. Så det finns en chans att detta bådar gott för framtiden och att hon mår så dåligt över att ha svikit och bedragit dig så hon är hundra gånger räddare om dig efter detta..lycka till

Till att börja med vill jag säga att jag inte varit i din situation, varken som bedragen eller den som begått otroheten, så jag kan inte tala om hur jag gjorde. Men lite tankar utifrån kanske?

Angående punkt två, "Är det rätt av mig att vilja ha de här detaljerna? Gör de mig mer nytta eller mer skada? Hur ska jag hantera informationen jag får?"

Om det är rätt eller inte kan nog ingen svara på utom du. Alla reagerar olika och alla vill ha olika nivå av kunskap runt vad som hände. Vill du ha detaljerna så ska du kunna kräva dem tycker jag, men på nåt sätt, eftersom du vill fortsätta med henne, så måste du kunna ta in dem och bearbeta dem men inte använda dem mot henne.... Svårt att säga riktigt vad jag vill få fram. När du får detaljerna kan ni diskutera dem, men sen måste du på nåt sätt släppa dem. Otrogen som otrogen om du förstår?

"För det tredje:
Vilka krav är det rimligt av mig att ställa? Hon har en yrkesrelation med mannen i fråga och det gör mig liiiite lätt svartsjuk.
Har jag rätt att få reda på vad de pratar om? Har jag rätt att kräva att de inte ska kramas (som kompisar)?"

Jag tycker nog du kan ställa ganska höga krav på henne. Hon måste ju ändå fortsätta att jobba med personen i fråga, och det är klart det måste kännas tungt. Det är hon som svikit dig, det är hon som måste jobba upp SIN trovärdighet hos dig.
Vet inte om du kan kräva att få veta allt de pratar om, men däremot tycker jag du kan säga att de inte "får" kramas, ens som kompisar, inte ses ensamma utanför jobbet osv. Visst att det kanske inskränker till viss del på hennes frihet, men hon har faktiskt ingen rätt attt bli arg, tycker du verkar vara väldigt förstående ändå.

Hur har hon reagerat? Ångrar hon sig? Blir hon arg när ni prata om det? Vill hon anstränga sig och jobba vidare på er relation?

*bump*

Sammanfattningsvis måste du sluta fråga dig själv vad du har "rätt" till. Du har helt enkelt rätt till de känslor du känner och så länge du känner dem. Din partner måste acceptera att det är så du känner, det blev konsekvensen av hennes svek.
Det är inte fel att älta, däremot att lägga locket på. Om bägge går varandra till mötes så känner man när smärtan bleknar och behovet av att prata om det avtar. Den som varit otrogen vill naturligtvis släppa frågan tidigare, men som bedragen måste man få känna färdigt först.
Men man måste också ge sig själv lite respit, göra andra saker. Träffa kompisar och skratta lite, göra något tillsammans med partnern där man inte påminns om otroheten.
Det underlättar också att prata om det som inträffat med någon utomstående, särskilt någon som upplevt samma sak eller har professionell förståelse (familjerådgivning e dyl.)
Lycka till.

Jag har blivit bedragen och förlåtit otroheten - eller snarare accepterat det och valt att gå vidare dvs ge vårat förhållande en andra chans. För att man verkligen ska kunna acceptera det som har hänt och kunna hitta en väg till förlåtelse så krävs det att man tillåts känna de känslor som dyker upp - ilska, besvikelse, förtvivlan osv. Den som har bedragit har ofta sådana stora skuldkänslor att det blir alldeles för jobbigt att se den andra/andre må dåligt. Alla är väl olika men det är nog vanligt att den som har varit otrogen vill gå vidare - vare sig det är ensam eller tillsammans - och bara glömma allt som har hänt medan den som är besviken vill veta allt (också olika...) osv. Att vilja veta allt är nog någon sorts behov av att få kontroll, för när man blir bedragen känns det som att man för "en stund" tappar kontrollen över sitt eget liv. Så var det för mig i alla fall.

Det är bara du som har makten över DITT liv. Är du beredd att förlåta hennes otrohet så måste du vara medveten om att det krävs mycket från er båda om ni ska ta er helskinnade ur det här. Sopa under matten går ju också - men det kommer tillbaka med dubbel kraft förr eller senare. Parterapi - sök upp närmaste Familjrådgivning eller liknande så snart som möjligt. Där kan ni få råd och tips om hur ni ska handskas med alla de känslor som kan dyka upp. Du måste få förstå och få veta varför det blev som det blev samtidigt som hon inte ska behöva känna ständig skuld över det hon har gjort.

Fler råd är onödiga...

Hon vill inte längre fortsätta arbeta för oss utan kommer bara att ?vara förälder? tillsammans med mig som hon uttryckte det.

Jag behöver ändå få bearbeta det som hänt och hon kommer följa med till familjerådgivning för att vi ska kunna prata om det där.

Allt är bara tomt just nu.

Tack för alla råd och lyckönsknignar.

Nejdå, vi ska separera.
Hon vill avsluta allt annat mellan oss än bara föräldraskapet.
Alltså allt i vårt förhållande/relation som inte har med barnen att göra ska bort.

Barnen är 3, 5 och 6 så visst märker de. De är oroliga över att mamma och pappa är ledsna, att vi behöver prata mycket och inte har kunnat ge dem nog uppmärksamhet de sista veckorna.

Att bara vara tillsammans för barnen är inte ett alternativ helt enkelt.

Har varit/är i samma sits, men litet längre tid har gått här.. Tänkte dela med mig av vad som fått mig att orka fortsätta försöka.

Jag hade sjukt mycket frågor i mitt huvud HELA TIDEN: var träffades de, vad gjorde de, hur var den andra jämfört med mig..osv.. Samtidigt visste jag inte om jag ville veta svaren. Min lösning kom från vår familjeterapeut som tyckte att jag borde skriva ner alla frågor jag kom hade, låta min partner läsa dem MEN UTAN ATT SVARA PÅ NÅGON!!, och sedan slänga/bränna upp pappret. Jag trodde inte det skulle funka men i min förtvivlan gav jag det ett försök.

Syftet var förstås att få alla mina frågor ur kroppen så jag slapp tänka på dem HELA tiden, och att min partner skulle få en inblick i mitt huvud och vilka tankar jag hade. Det var ju dock extremt viktigt att partnern fattar att denne inte skall svara på NÅGRA frågor alls, för annars blir det så lätt att räkna ut svaren på de andra. (Om partner säger "Nej, vi hade inte oralsex" så kan man undra varför denne inte sa "Nej, vi hade inte sex på en toa" också...typ).

Och....det funkade skitbra för mig!!! Helt plötsligt hade jag inte behov av att tänka på de där frågorna hela tiden, för de fanns ju ändå på det där pappret och flög inte iväg nånstans. Dessutom tror jag att det kändes bra att min partner fick en inblick i hur mycket otroheten påverkat mig, vad det gjorde med mitt inre, min självkänsla, min tillit osv. Rekommenderas, även om du/ni inte har någon större tilltro till det. Kan ju vara värt ett försök?

När det gäller respekten mellan er och vad du kan kräva av henne gjorde jag och min partner ett "kontrakt" där jag specificerade vad jag behövde för att kunna gå vidare. Exempelvis "jag vill inte att du ....", och det var/är inte meningen att vi ska leva efter det kontraktet hela livet. Däremot behövs det för att jag ska få lite lugn och ro med att bli hel på nåt vis, och kanske också för att jag ska veta att min partner vill försaka nåt för vårt förhållande. Jag vet inte...men det har också fungerat bra då vi slipper extra laddade situationer just nu när vi är inne i det här.

När det gäller jobbet och chefen... Min partner jobbade också med personen ifråga. Efter "avslöjandet" fortsatte partnern där några månader tills ett annat jobb dök upp. Jag mådde sååååå dåligt över att veta att de ens såg varandra på jobbet, så det var definitivt nödvändigt för att vi skulle kunna fortsätta ihop.

Hoppas ni kan hitta lösningar som funkar för er, lycka till.

Läste bara ts innan jag skrev.... Såg nu att inga fler råd är nödvändiga, sorry.