vårt 14:e försök. vi trodde verkligen på det den här gången. Svulna bröst. morgonillamående. Det fanns tecken. Men så fick jag min mens i morse. Jag vill gråta, men tårarna verkar ha tagit slut.
Ni som kämpar så...hur gör ni för att orka?
Har inte kämpat så länge så jag kan nog inte sätta mig in i hur det känns efter 14:e försöket...
Skickar dig en styrkekram, beundrar dig som orkar kämpa.
Hej WickedCherrie
Vi är på vårt 20 försök nu 
gjorde en undersökning på en fertilitetsklinik i auguste-september och fick veta att vi är ofrivilligt barnlösa. Alla prover var bra, min sambo hade något nedsatt rörlighet men de sa att vi skulle ha stor chans att lyckas själva ändå.
Jag har jätteoregelbunden mens (varierar mellan 28 och 45 dagar) så det är svårt att beräkna ägglossning och ÄL-testerna har aldrig visat något.
Jag förstår preceis vad du menar med att tårarna är slut. Jag håller upp en fasad för min omgivning att allt är bra medans alla runtom oss för barn, men jag känner att jag håller på att bryta ihop. Det är jobbigt när man i stället för att bli glad föa andra känner att det är orättvist.
Har kontaktat fertilitetskliniken igen för att höra om vi kan få genomgå en hormonbehandling som kanske kan få bukt med mina äl, får se vad dom säger.
Skönt att prata med någon som känner samma som mig.
Det gäller bara att inte tappa hoppet och tron på att en liten ska komma.
Skickar en stor kram till dig
hallå
här är en till som kämpar...är på försök 20 nånting(har börjat tappat räkningen)
Vi har gjort utredning där man inte hittat några fel på oss.Skönt det men samtidigt vill man ju ha en förklaring!
Jag tänker inte ge upp i första taget men ibland känns det HELT hopplöst.Jag grät jättemycket ibörjan och var helt knäckt men nu reagerar jag knappt längre när mensen kommer...
Vi ska få göra ivf i feb 
så nu har man ju nåt att se fram emot...känns konstigt, trodde aldrig att just vi skulle få svårt att bli med barn...men men så tänker väl de flesta kanske...
Lycka till jag håller tummarna för er alla!
Vi har hållit på i 3,5 år nu med syskonförsök till vårt lilla mirakel. Det går inge vidare... Jag har ju inte ens en ärlig chans varje månad eftersom jag saknar egen ägglossning.
Nu har vi hunnit med tre IVF-försök och är igång med fjärde... Hur man orkar? Ja det vet jag inte. Man längtar väl helt enkelt efter målet, en bebis, och det är det som håller en uppe. Jag kommer att fortsätta kämpa för ett syskon till min dotter så länge läkarna inte säger ifrån.
För mig är FL ovärderlig. Eftersom vi inte är öppen med vår syskonkamp så är det skönt att skriva av sig här bland likasinnade. Här får man vara precis så anonym som man vill och alla förstår vad man går igenom.
Hoppas du snart får ditt efterlängtade plus! *kramar om*
Här är en till som precis fick mens efter försök nr 14! Just denna månad bröt jag inte ihop men det brukar jag göra!
Nu var det sambon som tog det hårdast. Min mens brukar vara väldigt regelbunden, nästan på timmen, men nu kom den två dagar för tidigt. Tror jag haft en "inte-ägglossning-månad" denna cykel, gyn såg ingen stor äggblåsa på VUL vid ÄL heller nämligen.
Annars är vår utredning oxå klar och vi är oförklarligt barnlösa.
Ska trots min egen ÄL börja med Pergo på lördag, hoppas såååå att det hjälper! Vi ska testa det i 3 månader och sen diskutera om vi ska betala för privat IVF eller vänta på Landstinget.
Jag lider med dig. Vi lyckades på 16:e försöket förra gången, och då efter att en läkare lyckats upptäcka att jag hade dåliga sköldkörtelvärden. Jag fick Levaxin... och månaden efter var jag gravid. Antagligen har de väl redan kollat upp detta på dig... men jag har hört många som blivit hjälpta av det.
Nu med andra barnet gick det på första försöket. Så det finns hopp!!!!! 
Stort lycka till!!!
WickedC: Jag frågade själv och min gyn tyckte att vi gott kunde testa! Hoppas få något sätt att det ändå varit så att jag haft lite "halvtaskig" ÄL och att Pergo gör tricket!
Ja hur gör man för att orka detta.. det vet jag inte men det är väl bara att se framåt. Vi är inne på vårt 20-30 försök, har som tappat räkningen men vi har försökt mer eller mindre aktivt i 3år och än om man inte "försöker" så hoppas man ju och blir lika ledsen när mensen kommer.
Har inte testat så många knep.. Förutom dessa superknep som alla "kunniga" kompisar säger att man ska göra. Ingen som inte varit barnlös kan sätta sig in i en barnlös människas situation har jag upptäckt! Här är knepen..
* Att inte tänka på det (vilket jag inte förstår hur de tycker det ska gå till, lobotomi?)
* Åkt utomlands i 3 mån (var varmt och skönt men inget +)
* Inte stressa
Sen har jag provat ägglossingstest men det tyckte inte vår utredningssköterska att jag skulle hålla på med.
Nu tänkte jag, sent ute som jag är att jag skulle testa bisolvon.. är det bara dumt eller? Finns det någon det funkat för?
Vi är som sagt oförklarligt barnlösa och ska få skicka in remiss till IVF i jan så då kanske vi får göra det i april-maj.
Är det någon mer än jag som känner att ens vänner som man alltid finns där för i deras motgångar sviker en nu när man själv har det jobbigt?
Stor kram till er alla!!