Många är medberoende!
Men många vill inte se det, eller för den delen erkänna det.
Det tar ett tag att förstå vad det innebär och vad det betyder för ens eget leverne.
Jag har varit det! Nu är jag fri!!!
De är så fantastiskt skönt!
Men man får akta sig ändå, man kan lätt ramla tillbaka i små små steg... Det är som med motion, man måste hela tiden träna aktivt på att inte ramla tillbaka. Slutar man träna så är man tillbaka.
Jag träffade en som jag trodde var en helt underbar kille. Rolig, påhittig, trygg och snäll. Alla tyckte om honom! Men men men...
Han var rätt deprimerad kom det fram efter ganska lång tid, för han själv ville inte erkänna det heller. Han blev istället irriterad på att jag INTE var det på olika sätt.
Han sa liksom ingenting NÅGONSIN vilket gjorde mig förvirrad.
Tillslut visste jag inte om han ville ha mig där, han brydde sig liksom inte om vilket.
Eller om vi hade det bra i sängen, sa ingenting om det heller.
Eller om jag klippt mig, gått ner i vikt eller köpt något nytt i klädväg.
Tillslut blev det olidligt och jag tog kontakt med den terapeut som jag gått till tidigare och fick komma dit på ett återbesök.
Där framkom att jag måste ut ur detta fort för jag höll på att ramla in i mitt gamla beteende.
Nu är singel sedan några månader och varje dag ser jag fler och fler saker som inte stämde med honom. OCH jag blir förbannad på mig själv att jag inte vaknade tidigare.
Sköt om er!
