Hur mycket måste man acceptera?
Min mans 16-åring har ett enda intresse - onlinespel på datorn. Han spelar från det han vaknar tills dess att han går och lägger sig, med avbrott för den lilla tid han är i skolan förstås. Det låter kanske som en ganska harmlös hobby men problemet är att när han spelar så sitter han med headset på och "pratar" med sina kompisar som också spelar. Pratar är väl kanske fel ord för han SKRIKER verkligen (och det är inga vackra ord...). Detta pågår alltså från det att han kommer hem från skolan och ofta fram till 03-04 på natten, men minst till kl 00. Killen har ett eget rum i källarvåningen men vårt hus är tyvärr ganska lyhört så man hör honom i hela huset i alla fall. Stänger han dörren om sig så dämpas ljudet något men man hör honom fortfarande tydligt (och jag lovar att det är inget trevligt att lyssna på!).
Vi har självklart försökt gång på gång att prata med killen om att man måste visa varandra hänsyn och inte störa. Har också haft åtskilliga diskussioner om att han måste stänga dörren om sig när han skall spela. Trots detta så blir det ingen förbättring alls. Han glömmer bort sig "i stridens hetta" och sitter och skriker mitt i natten trots att man varit och sagt till honom max 5 minuter tidigare att det är folk i huset som försöker sova. Stänga dörren klarar han heller aldrig så vi får springa ner och stänga om honom så snart han har varit utanför sitt rum.
Han har vid ett antal tillfällen lyckats väcka sin lillebror (snart 2 år) mitt i natten med sitt gapande och jag upplever det dessutom som extremt stressande att alltid ha detta "bakgrundsljud" när man försöker koppla av på kvällarna. Ibland funkar det ju att ha tv:n på så dränker man det mesta ljudet men det är inte alltid man vill behöva "dränka ljudet" ibland skulle det vara så otroligt skönt att bara ha det tyst.
Vi skall få en bebis till i december och jag oroar mig lite för hur det kommer att gå att få denna bebis att sova och slappna av om det ständigt är en massa gap och skrik i huset. Känner dessutom att om JAG skall orka med ännu en omgång med nattamningar osv så är det viktigt att jag också kan få koppla av ibland vilket jag tycker är jättesvårt när man hela tiden blir störd.
Vad skall man acceptera egentligen? Jag är osäker på om det är jag som överreagerar. Vissa saker får man ju "leva med" när man har tonåringar i huset har jag förstått, men detta känns lite för mycket för mig. Och om man nu inte skall behöva acceptera detta, vad kan man göra åt det?