Har man ansvar att hjälpa sina vuxna barn?

Klart de får göra som de vill, det är ju inte de som har skaffat barn igen tex. Men varför inte säga till dina föräldrar att du saknar dem och önskade att barnbarnen hade kunnat träffa dem oftare.

Usch så trist!
Framför allt då de vet vad det betydde för dem då ni var små.
Kolla med dem hur de tänker? Fråga rakt ut vad de vill ha för kontakt med sina barnbarn? Kan bli ett spännande svar

Nej, jag anser inte att man kan kräva av mor- och farföräldrar att de måste hjälpa till med barnvakt. Det är ens eget val att skaffa barn!

Däremot är det väl en enorm tillgång för alla parter om de finns i närheten, både för barnen, mor- och farföräldrar samt barnets föräldrar, men något krav anser inte jag att finns.

Jag tycker inte heller att man kan KRÄVA hjälp av mor och farföräldrar, men att det är rimligt att förvänta sig att de ska vilja finnas till i sina barnbarns vardag om de kan.

Jag hade tyckt att det var mycket lättare att acceptera om de flyttat till en fantastisk plats och gjorde spännande saker eller flyttat för drömjobb eller seglat jorden runt eller nåt sånt. Men att flytta till en trist håla där de inte känner någon sedan innan...

jag förstår dig lite hur du känner.
Jag växte upp i hela mitt liv med min mamma och syskon.Men när jag blev 18 år flyttade hon 30 mil bort,allt skedde så snabbt.
Det var hemskt tycker jag.
Fanns ingen speciell orsak till flytten.

Jag saknade henne jämt,jag grät det första året.
Men sen gick jag vidare,hade min pojkvän,vi blev sambos,skaffa barn.Gifte oss vid 24 år.

Jag har ingen kontakt med mamma sen jag var 19 år,av andra orsaker.

Men jag förstår ändå lite hur du känner dig.Hade jag haft mamma här fortfarande hade det varit så härligt,att hjälpas åt ibland,prata,fika ihop.

Så tråkigt att höra att ni inte har någon kontakt idag. Mina föräldrar flyttade också långt innan jag fick barn.

Ja det känns jätte trist att kontakten är bruten helt.

Jag förstår att du känner dig lite ledsen eller besviken att dina föräldrar inte bor kvar,för man vill ha dom nära,om inte det är nån speciell orsak till flytt tex en drömflytt.

Gå till dig själv.
Om du har tankar om att flytta till Spanien när dina egna barn blir stora och klarar sig själva så ska väl dina egna föräldrar kunna flytta till en annan stad i samma land!
De har tagit hand om dig hela din barndom, nu är barnen utflugna och de kan göra vad de vill.

Så roligt för dem att de hittat ett bättre ställe att bo på, eller hur?

Jo men jag skulle nog inte känna som jag gör nu om de flyttade till Spanien och var lyckliga med det. Grejen nu är ju att jag vet att de båda inte trivs så där alldeles jättebra där de bor och de trivs inte med sina nya jobb och har inga nya vänner där de nu bor, men de har det nog okej typ.

Samtidigt har jag och min man i stort sett ingen som kan hjälpa oss med våra döttrar till vardags, vilket tär mycket på äktenskapet. Ingen som kan rycka ut och hämta tjejerna på dagis när pendeltåget från jobbet är inställt, ingen som kan passa ungarna när vi behöver måla om husfasaden till sommaren, vi har nästan aldrig en kväll för oss själva att bara gå ut och äta eller kunna gå båda på en fest. Jag hade önskat att de ville prioritera att finnas här för oss, men vet förstås att man inte kan kräva det.

Jag har aldrig haft hjälp från mina föräldrar med allt det som du räknar upp.
Jag har fått skaffa barnvakt.
Dessutom har jag varit ensamstående med mina barn under alla år så jag har inte haft någon att dela jobbet med på hemmaplan.

Om det är dina föräldrars arbetsinsats du saknar så kan jag förstå dig men det är trots allt dina val, dina barn, ditt ansvar, ert hus, ert liv. Ni måste kunna klara livet själva. Ingen annan än ni har ansvaret, Om ni får hjälp ska ni vara oerhört tacksamma, det är inget ni kan kräva.

Förstås kan man

Nej förstås kan jag inte som vuxen KRÄVA något av mina föräldrar, men jag kan ÖNSKA att de hade velat prioritera att finnas till i sina barn och barnbarns vardag och vara den tryggheten som var en självklarhet att de och jag hade i mina mor- och farföräldrar när jag var liten. Handlar inte bara om mina egna behov. Jag skulle vilja att mina barn fick känna den tryggheten det innebär. Detta är jag besviken över.

Ja, önska kan man alltid. Visst är det trist när man inte delar sin vardag mer med varandra utan var och en ska sköta sitt...Ja, risken är att dina föräldrar inte får tillbaka på ålderdomen.Att dina barn inte känner starka band som gör att de vill umgås så mycket med dina föräldrar. jag tror lite det är som en cykel. I den bästa av världar tar vi hand om varandra i de olika faserna. Vi tas om hand när vi är små, sen hjälper vi till hemma när vi börjar bli vuxna för att avlasta föräldrarna. Tex målar, dammsugar för att sedan få lite backning med våra kids när de kommer. Våra föräldrar får sedan lite stöttning med handling, fotvård och lite gemensam kvällsmat. Enkelt uttryckt utan en massa analyser om dagens samhälle etc

Ts skrev:
"Mina föräldrar flyttade också långt innan jag fick barn."

Vill du att de flyttar tillbaks nu när du fått barn, så att de kan vara barnvakter och styrda och ställda av era liv?
(Låter konstigt i mina öron)

Ts skrev:
"Samtidigt har jag och min man i stort sett ingen som kan hjälpa oss med våra döttrar till vardags, vilket tär mycket på äktenskapet. Ingen som kan rycka ut och hämta tjejerna på dagis när pendeltåget från jobbet är inställt, ingen som kan passa ungarna när vi behöver måla om husfasaden till sommaren, vi har nästan aldrig en kväll för oss själva att bara gå ut och äta eller kunna gå båda på en fest. Jag hade önskat att de ville prioritera att finnas här för oss, men vet förstås att man inte kan kräva det."

Om de hade kännt för att finnas där för er på det sättet som du beskriver att du vill att de ska ställa upp, så hade de flyttat tillbaks till eran stad igen.
Då hade de gjort det valet.
Eftersom de inte gjort det, så är det inget de pioriterar, och de är vuxna, nu ska de få leva sitt liv, göra vad de vill.

Om ni behöver en barnledig kväll, skaffa barnvakt. Kostar lite, men då kanske ni kan bygga på förhållandet om det knakar...
Och det kan vara värt de hundralapparna.

Det känns lite som att du hänger upp all er lycka på att de "måste komma hem" igen så att ni kan göra vad ni vill.
Lös problemet istället, hitta barnvakter, byt barndagar med andra föräldrar och passa deras barn så de får ledigt, farmor, kusiner, mostrar??

Ja, det är ju just det där med "var och en sköta sitt". Jag har inte valt det. Jag vill inte ha det så. Men mina föräldrar har ju faktiskt valt det åt både sig själva och mig och barnen.

Jo det stämmer nog att jag hänger upp mig på saken och att vi borde skaffa barnvakter, men det är inte så lätt. Min mans släkt bor ca 30 mil bort, jag har i stort sett inga kusiner, mostrar eller några sådana som kan ställa upp - är en liten släkt. Och precis alla, alla av våra vänner har redan gott om barnvakter genom sina föräldrar och är inte intresserade av att byta några barndagar. Men visst kan man hitta barnvakt på annat vis också. Men sedan är det ju inte bara barnvaktning jag är ute efter, utan jag saknar att inte kunna träffas en gång i veckan och ta en spontan pratstund eller så.