Sambon bestämmer saker över huvudet på mig

Godkväll alla på Familjeliv.
Hur har ni det med de goda samtalen i er familj, hur går det till när ni tar era beslut?
Stort som smått, t.ex. hur semestern ska planeras till vad ni ska äta till middag.
Hos oss har det kraschat rätt ordentligt nu.
Vi har haft några riktiga praktfighter i dagarna ang. detta med att ta sin del av ansvaret i hushållet.
Sambon bara jobbar och jobbar, och jag får göra allt här hemma, kan inte ens minnas längre när han senast tog fram dammsugaren.
Otaliga kvällar har jag och min dotter fått äta ensamma då han helt enkelt ?glömt bort? att gå hem från jobbet, eller tagit på sig så mycket att allt annat blir lidande. Vissa kvällar ses vi ca en timme innan han stupar i säng. Han kör även extra i snösvängen och har ständig nattjour, vilket betyder att när det är som värst så ringer hans telefon mitt i natten. Så man kan lätt säga att hans jobb är ett stort problem i vårt liv. Vi ses knappt och när vi gör det är han alldeles slut.
I onsdags bad jag honom att ta ansvaret för hemmet i helgen och för våra djur som går på medicinering, för jag ville åka hem och hälsa på min mamma som bor 10 mil härifrån. Vi har inte setts sen i somras och jag kände att jag behövde få komma bort från den här städa-tvätta-diska-cirkusen. Själv har han ju som sagt jour och jag tyckte inte att JAG skulle behöva vara hemma för att HAN jobbar.
Sambon sa att det var helt ok. Som tur var (man känner sina pappenheimare) så bestämde jag aldrig nåt med min mamma utan tänkte att vi tar det när/om det blir av. Vilket var tur.
Igår meddelande sambon att han skulle tillbringa helgen med sin dotter (17 år, bor själv i hans gamla lägenhet) och att dom skulle tvätta för hon hade inte rena kläder. Jag frågade när detta blivit bestämt. Han svarade dagen efter att han lovat mig att ta hand om hemmet/djuren. Denna tvätt skulle även ske hos mig, troligtvis för att han inte kommit ihåg att boka tvättid hos sig, eller för att hans lägenhet ser ut som sju svåra år och att han då ju måste ta tag i den biten. Mycket enklare att vara här och äta och sova och sen lämna all disk och städning till mig.
Både igår och i förrgår hade vi jättestora bråk, jag tycker att jag får stå tillbaka för allt i hans liv, hans jobb, hobbies, barn, allt. Vad vi än har planerat så kan det rivas upp bara någon ringer .
Idag hände alltså detta, min helg hos mamma blir inte av för att han bryter sitt löfte till mig.
Oftare och oftare den senaste tiden har han tom bestämt saker som angår oss båda, utan att ens fråga om det är ok, eller tala om vad som bestämts.
Vi bor i min lägenhet, en trång tvåa på 54 kvm, där bor vi, han, jag och min dotter som är här varannan vecka. Han flyttade helt sonika in, det kom mer och mer av hans saker och nu är min bostad fylld till bristningsgränsen. Jag har försökt att prata med honom om att skaffa nåt större gemensamt men han tycker att det är bra som det är. Han har alltså själv gjort valet att INTE flytta ihop, men bor här ändå samtidigt som han allt som oftast själv utan att ens kolla med mig tar med sin dotter hit på middag, och övernattning. På 54 ynka kvadrat ska alltså allt knös in med påföljd att det nästan alltid ser ut som en zigenarläger här hemma.
Jag betalar hela hyran själv, plus el, plus kabel-tv plus bredbandet, vi delar på matkostnaderna.
Jag dammsuger, diskar torkar golv, tvättar och hänger tvätt, allas tvätt, hans, min och min dotters.
Han jobbar och jobbar och jobbar och jobbar och ??.. och jag väntar och väntar och väntar på att vi ska få lite tid för oss själva, vi har börjat tappa bort ?oss? mer och mer på sista tiden.
För några helger sen var tvättkorgen så full att jag insåg att det inte skulle gå att komma ner till botten på den med hjälp av vår lilla tvättmaskin här hemma, så jag bokade tid i tvättstugan.
10 minuter innan tvättidens börjar ringer hans bonusson om något han behövde skjuts till, varpå sambon drar iväg och jag står där själv med all tvätten. När allt var klart kommer han tillbaka och säger nåt i stil med,? stackars dig som fick ta allt själv nu, jag känner mig dum?.
Så här håller det på, vad vi än bestämt så kan det rivas upp med ytterst kort varsel. Det vi planerat kommer alltid i sista hand, oavsett vad det är.
Igår och i förrgår grälade vi, eller rättare sagt, jag tog bladet från munnen och sa att om han inte börjar prioritera OSS och börjar ta sin del av jobb och ansvar här hemma så tänker jag lägga ner projekt sambo för gott.
Han sa att han förstod att det var allvar, att han skulle börja ta mer del i hushållet och att han skulle tänka på det jag sagt och PRATA med mig om det blir ändringar i det vi planerat så att jag inte hela tiden behöver bli besviken på att det vi planerat har ändrats av honom.
I helgen ville han som sagt umgås med sin dotter. Helt ok för mig. Då sa han att hon hade en massa tvätt som behövde fixas och jag började förstå vart han ville komma och såg en ensam helg i tvättstugan med hans dotters tvätt medan dom var ?tvungna? att åka på nåt akut ärende eller nåt.
Så mitt svar blir, visst, umgås ni, men gör det hos DIG/er i er bostad. Boka tvättstugan där och tvätta där, jag har ingen lust att lägga min barnfria helg på att sköta hans dotters tvätt.
Detta avsåg alltså helgen, lördag och söndag och jag trodde att han och jag skulle tillbringa fredagskvällen ihop så jag tar bilen och åker iväg till affären för att handla lite god mat åt oss, tänkte att vi kunde mysa lite denna barnlediga fredag innan han sticker.
Vad tror ni händer då?
Han svarar att han är på väg och ska hämta dottern redan ikväll fredag, och undrar om det är ok att dom kommer båda och äter för det hade dom två kommit överens om. Ingen hade frågat mig, eller ens talat om vad dom planerat utan jag skulle bara på kort varsel finna mig i ändrade planer och fixa mat åt henne med. Misstänker att det i hans baklucka även låg en fet kasse med skitig tvätt.
Jag känner mig överkörd och tagen för given.
Ingen frågar om det är ok , ingen talar om att dom är på väg. Hade jag inte ringt upp honom så hade dom snart stått här i dörren.
Återigen har vi bråkat, återigen har han lovat att han ska skärpa sig och börja låta mig delta i det som angår OSS BÅDA, vi bor ju för fasen ihop och är förlovade. Eller var i alla fall. Just nu ligger ringen på nattduksbordet och där kommer den att få ligga tills han fattar att detta är ohållbart.
Känner mig så otroligt lite värd just nu, och så överkörd och obetydlig.
Jag har makat i mitt liv och mitt hem för att göra plats åt honom för att jag vill ha honom i mitt liv, men han bara tar allt för givet och behandlar mig som en husa. Jag har försökt att vara snäll och avlasta honom när han har så mycket på jobbet och det enda som hänt är jag nu är själv med allt.
Och jag är så avundsjuk på de familjer som tillsammans planerar och hjälps åt.
Och jag är så förtvivlat trött och ledsen.

TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2008-11-15 14:37
Usch, jag känner mig så förtvivlat ensam och ledsen just nu. Efter en hel vecka av väntan på att det ska bli tid över för oss så sitter jag just nu - ja just det - ensam och väntar.

Det känns inte längre som att det är nån mening att boka eller bestämma nåt eftersom allt hela tiden ändras på kort varsel.

Det är svårt att se att man betyder så lite för nån som säger sig älska en.