Jag är i v 21 och har haft den extremt jobbig graviditet hittills. Jag längtar så till slutet av mars då jag har BF!
Jag skulle bara vilja kolla med er andra hur det känns att få sitt första barn. Vad cirkulerar i huvudet de första dagarna?
Kärlek?
Förvirring?
Panik?
Stolthet?
Kan ni inte beskriva hur ni kände inför barnet?
Tusen tack!
Det var liksom självklart! Jag vet inte hur jag ska förklara men det var verkligen som om Aha är det så här livet ska vara, fullkomligt underbart! Kände ett sånt lyckorus som inte går att beskriva, jag svävade på moln!! När jag tittade på Nova så kunde jag inte fatta att den underbara varelsen var MIN dotter!!
Lycka till!
Hej hej!
Första barnet. Grattis!!!
JA du. När jag fick min engla så tror jag nog att alla de ord du skrivit där uppe beskriver precis vad jag kände. För allt var nytt och jag viste inget kändes det som. Sen hade man en förlossning bakom sig som iof för mig var en kanon upplevelse. Men jag visste inte riktigt vad jag hade mig själv och mina känslor.Den där totala kärleken som alla talar om var för mig inte helt uppenbar, men den kom smygandes och det är helt ok att det är så tycker jag.
Sitter nu med mitt andra barn i magen och har en helt annan grav än den innan. Jag är tryggare i mig själv och mer erfaren. Så nu blir det liksom inte panik i hjärnan hehe.
Vet att den där kärleken till detta barnet kommer vara där på studs. För nu vet jag mer och allt som min dotter givit mig sen hon kom, ja det går inte att beskriva med ord.
Men första grav och första barnet det är speciellt. Det går inte att komma ifrån. Sen e vi olika och upplever saker olika.
Ja det var väl lite om mig :)
Det känns helt overkligt. Som att det är precis som det ska vara samtidigt som att man inte kan fatta att man står där med sin bebis. Overkligt och väldigt trevligt 
.
Kärlek, Panik rädsla ja allt, blandat på samma gång men främst kärlek.
Tanken på om allt var bra med sonen, om vi som föräldra skulle klara av det, stolta som tusan.
Efter några dagar när vi kommit hem ammningen fungerade kom vi in i en rutin på en gång och lyckan var och är fortfarande total.
Det finns ingen bättre star på dagen än att få se in i sitt barns ögon och se det leendet. Man är verkligen komplett då.
Lycka till.
Det var en märklig blandning av chock (konstigt nog), förundran, kärlek. Tiden stod liksom stilla på BB. Det var stillsamt och omtumlande på samma gång. Ärligt talat så tog det några dagar innan de riktigt svallande stora känslorna kom. Kan kanske ha med mitt kejsarsnitt att göra, eller så är det så för vissa bara.
Nu när hon är 8 månader så känner jag så ofantligt mycket kärlek och glädje och stolthet!
Forvirring, oro, en beskyddarinstinkt jag aldrig tidigare upplevt, otillracklinghet, forvaning over att VI gjort nat sant perfekt (denna tanke aterkommer fortfarande ratt ofta 3 ar senare). Stora karleken dok inte upp forran nagra manader efter barnet var fott i mitt fall.
Barn nr 2 funkade lite battre - da hade jag lite mer koll 
förvirring....man sätter sig upp yrvaken o undrar vad det är som låter mitt i natten.
jag kände mig rätt stressad och låst den första perioden.
den där "sväva på moln" o "kärlek vid första ögonkastet" infann sig inte hos mig på rätt länge.
Nu 2.5 år senare älskar jag min son mer en livet själv o 20 ggr mer en vid 5 månaders ålder.
Inget blev som vi hade tänkt. Han föddes med akut kejsarsnitt 3 veckor för tidigt, låg på NEO ett par dygn och sen skrek han konstant de första 4 månaderna. Jag som hade sett fram emot långa härliga barnvagnspromenader vågade knappt gå utanför dörren för att han skrek. 
Istället satt jag hemma i soffan och grät, kände mig grundlurad på det här med att bli mamma.
Först vid 7-8 månader började det bli riktigt roligt!
Det låter förstås hemskt negativt om man jämför med tidigare inlägg, men det kanske kan vara bra att få höra att allt inte alltid är så rosenrött som man ser i filmer.
Lycka till, hoppas du får en "räkmackebebis".
ren och skär lycka, dels över att allt är över(graviditet och förlossning och att man klarade det) och över det lilla under som man fått. Måste säga att det var samma känsla både vid första och andra barnet. Känner fortfarande ren och skär lycka när jag tänker på mina underbara barn.
Åh, tack för alla svar! Så roligt att läsa!
hade jobbig grav. o längtade till förlossningen.. men det blev katastrof, fick panik o när krystvärkarna kom osv.. men känlorna var många.. det va underbart, men skrämmande, det kändes okey på 44 men sen när man kom hem, så kändes de som allt rasa o ångesten kom... fick sån depression varade i 5 veckor... Seeen när allt började lugna sig känns det såå mkt bättre o älskar min lille plutt såååå mkt!