Orkar inte mer. Måste skilja mig fast jag egentligen inte vill....
Jag har ingen att prata med om det här. Skämmigt att man inte har så mkt vänner att man kan ventilera irl...Men de jag faktiskt har vågar jag inte berätta för. Skäms, fast jag vet inte varför egentligen. Alla tror ju att allt är så bra, och jag orkar inte slå hål på fasaden.
Har varit gift/sambo med min man i fyra år drygt nu. Första året var jättebra, men sen började bråken. Min man slutade snusa i samband med att bråken startade, så jag trodde att det hade ett samband, men nu har det bara blivit värre.
Jag har tre barn sedan tidigare, och han inga. Relationen går upp och ner och för ett år sedan fick vi ett gemensamt barn. Vi är jätteglada över sonen, men nu i efterhand undrar jag hur jag kunde sätta mig i den här situationen. Inte alls att jag ångrar min son, men allt blir ju så mkt svårare om man vill bryta upp. Vill inte träffa honom varannan vecka, så som jag gör med mina äldre barn. Känns som ett OTROLIGT misslyckande!!!!!
Idag brakade helvetet löst. Ett litet tjafs som i en vanlig familj inte skulle bli så stort, blir till KATASTROF! Alla inblandade skrek o vrålade. Jag satt bredvid och försökte "släcka alla eldar". Medla. Men jag blev helt bortkollrad och i efterhand fattar jag inte vad som hände.
Slutade med att min dotter stängde in sig på sitt rum o vägrade äta frukost. Min man stängde in sig i datarummet med minstingen. Jag tog grötkastrullen med gammal gröt och vatten i och dängde i diskbänken i frustration och bara storgrät. Kändes som att allt är slut nu. Jag ser ingen utväg än att skiljas. Orkar inte leva med bråk som bara blir värre och värre. När dessutom mina barn dras in i bråken orkar jag inte. Känns som om det enda raka är att försöka hitta en egen lägenhet på nåt jävla sätt och dra härifrån.
Hela förmiddagen har jag varit som apatisk. Gått ut och gått med sonen på promenad, gett honom mat, badat honom och fått honom att sova. Känner mig som en levande död.
