Efterlysning - Ni som utsatts för sexuella övergrepp som barn

Jag blev utsatt för sexuella övergrepp som 6-åring av min biologiska pappa och 2 vänner till honom.
Jag förträngde allt som barn men det "kom tillbaka" när jag som 18-åring flyttade hem till min far och han åter förgrep sig på mig. Jag flyttade genast därifrån men vågade inte tala om för någon vad jag varit med om. Först 3 åe senare berättade jag för minmamma va han gjort mot mig. Hon blev förfärad men valde att inte prata om det.
Idag går jag i terapi för att lära mig leva med mina upplevelser.
Jag tror aldrig att mina sår läker men hoppas kunna leva ett normalt liv iaf.
Jag flyttade därifrån

vad har du för syfte med det här?

Jag undrar som inlägg nr 2 vad ditt syfte är med frågorna? Och så vill jag uppmärksamma dig på att man inte får efterlysa personer hur som helst här på FL (för intervjuer, arbeten osv).

Fy vad hemskt. Du tror inte att din mamma förstod något när du var liten? Hur känner du inför din mamma idag?

Jag undrar därför att jag själv är mamma till en liten flicka som utsatts för sexuella övergrepp. Bemötandet från myndigheter och hur rättssystemet helt och hållet förbiser barnens rättigheter och talan är hemsk. Jag vill gärna veta hur barnen har upplevt detta och hur det har påverkat dom i deras vuxna liv. Min förhoppning är förstås att min dotter ska kunna gå vidare från det här fruktansvärda hon har varit med om och därför undrar jag hur barnet påverkas av att inte bli tagen på allvar eller motsatt hur barnet påverkas av att bli tagen på allvar, i alla fall av sin egen mamma.

Jag vill göra allt för att hjälpa min dotter och jag tror att andras erfarenheter av liknande situationer kan bidra. Dessutom vill jag på något vis få en förhoppning om att jag som mamma kan hjälpa henne att gå vidare i livet utan bestående men.

Okej, då förstår jag bättre!

Jag utsattes för övergrepp av min morfar när jag var 4-5 år. Jag berättade vid ett tillfälle för en vän, som skrattade bort det hela och tyckte jag var knäpp. Efter det höll jag det för mig själv tills jag var 14 år. Då var han för länge sedan död, men jag blev trodd av mina föräldrar som hjälpte mig till psykolog osv.
Eftersom han var död och det hela skett för så länge sedan fanns ingen möjlighet till någon rättslig påföljd.

Jag minns att jag som liten önskade att mamma skulle förstå, grät alltid som en galning när jag skulle till mormor och morfar, gömde mig för honom och sprang ut så fort jag hörde mammas bil komma på uppfarten för att hämta mig.

Jag har i mitt vuxna liv gått i terapi i ett flertal år för att komma över skammen, ilskan och sorgen och lära mig leva med och acceptera det som hänt.

jag har gjort liknande arbeten på universitetsnivå.....inte om sexuella övergrepp... men om barns upplevelse av bemötande efter kriser och stora olyckor och vad jag kom fram till då är att små barn reflekterar inte så mycket över just bemötandet av myndigheter och så vidare utan det som fastnar och blir bestående är bemötandet av människorna som står henne närmast.

Jag kan rekommendera denna organistation. Kanske har dom en stödgrupp i din stad eller i närheten. www.hopp.org

Jag anar att min mamma lämnade min far pga detta. Det tog tre år innan jag träffade honom efter skilsmässan.
Så från jag var 3 till jag var 6 år träffade jag honom inte.
Detta jag kommer ihåg hände när jag var 6-7 år. Jag minns inte mycket från tiden när mina föräldrar levde tillsammans.

Idag har min mamma och jag rätt ok kontakt men vi pratar aldrig om det inträffade.

Tack snälla för era uppriktiga svar. Jag hoppas att mitt stöd för henne ska räcka för att hon ska kunna gå vidare. Problemet är att rättssystemet inte fungerar när det kommer till barns rättigheter. Enligt domstolsbeslut ska hon nu tvingas träffa sin far som har förgått sig under oövervakade umgängen trots hennes oerhörda rädsla... Men jag kämpar vidare. Jag vill bara att hon ska få glömma och få chansen att gå vidare.

nr3: Det måste ändå varit skönt att ha dina föräldrars stöd även om du i vuxen ålder har mått dåligt över det. Det måste kännas ännu jobbigare när inte rättvisan kan få sin gång.. Men en liten tröst är ju att man i alla fall kan vara säker på att han inte kan göra fler barn illa nu.

Jag ska kolla upp det! Känner att jag behöver allt stöd jag kan få. Det är fruktansvärt jobbigt att se sin dotter lida samtidigt som man måste kämpa mot alla myndigheter och anklagelser om att man som mamma har "hittat på" allting. Men jag fortsätter kämpa och hoppas att det finns en rättvisa någonstans.

Det är konstigt hur många föräldrar väljer att inte prata om det som hänt. Det kan säkert vara så att din mamma insåg vad som hände och ville skydda dig. Många mammor är rädda för att anmäla och gå vidare med vad som hänt. Hur känner du inför din far idag och vad har ni haft för kontakt under åren som gått?
Anonym (utsatt) skrev 2008-11-18 14:37:35 följande: