Hejdå pappa!
Jag är på väg till bårhuset. Det går inte riktigt att beskriva känslan inom mig. Tystnaden är total när jag kommer in i kapellet. En man möter mig och stämningen är högtidlig. Han tittar på mig med empati. Som om han förstår. Hur som helst gör han sitt jobb bra. Jag känner mig trygg med han och är glad för att pappa blev svept av just av honom.
- Vänta här så ska jag hämta din pappa, säger han tyst.
Bara det. Hämta din pappa. Ingen hämtar min pappa, han kommer ju som en storm. Sån är ju pappa. Han är en tornado som både syns och hörs. Men inte längre.
Efter en stund hör jag ett rullande ljud. Kistan kommer åkande på ett rullbord. Den vita kistan som jag så omsorgsfullt har valt. Den skulle pappa ha tyckt om. Så många gånger jag har tänkt på hurr man egentligen ligger i en kista, Jag minns när jag var barn och var på en begravning. Jag fantiserade om hur personen såg ut som låg i där. Rutten, stel.
Han frågar mig om jag är redo, samtidigt som han ber mig sitta ner. Tanken slår mig att han är rädd att jag ska bryta ihop och falla samman när han öppnar locket. Och det kanske gör. Jag bestämmer mig ändå för att stå och ställer mig en bra bit från kistan. Jag är fortfarande rädd att pappa bara skojar. Han gjorde det ofta. Låtsade sova sen skrämde han mig. Det var en lek och jag älskade den.
Han lyfter sakta på locket. Där ligger han. Min pappa med de stora vackra händerna. Jag kan inte gråta och jag inser att han inte leker. Han är verkligen död. Han är blå på sina fingrar och öronen har en konstig färg. Näsan ser stor ut. Han ser ut som han sover. Så där gott som han brukade göra. Munnen är lite halvöppen, men inga snarkningar. Det är helt tyst. Jag försöker förstå att det är du. Men det går inte in. Jag bestämmer mig för att det är bara ditt skal som ligger där. Du är nån annanstans. Jag ska begrava ditt skal men din själ finns inte där. Det är en sån stark känsla. Jag vågar inte ta på dig. Inte ens på dina händer. Jag höll dina händer när du nyss hade dött. Då du fortfarande var varm, det räcker. Hejdå pappa, viskar jag. Jag inser att det är sista gången jag är nära dig, ditt skal. Hejdå pappa.
Så vackert du skriver. Din pappa verkar ha varit en speciell person. *Kramar*
