VIll absolut inte ha vår katt längre

både jag och nej, jag vet hur det är att känna så, jag har ingen sjukdom el så som du har, men dom går mig på nerverna. katthår överallt, alltid något som dom river sönder hela tiden, allt känns bara ofräscht, jag hatar att komma hem, eller bjuda hem folk..! >.<

Tänk på katten före hur barnet kommer ta det. Katten känner självklart av att den inte är önskad! Se till att den får komma till ett nytt hem där den blir älskad.

TS, om du känner ett sånt starkt agg mot katten så tycker jag faktiskt att ni ska försöka hitta ett trevligt nytt hem åt den. Situationen blir ju bättre även för katten då. Och även om din son blir ledsen så kan du kanske föklara för honom på ett bra sätt att mamma inte riktigt mådde bra av katten, men att den kommer att få det jättebra. I det långa loppet mår ni nog bäst av det. Kanske kunde ni skaffa ett lite mindre krävande husdjur? En sköldpadda, fiskar eller något för att kompensera sonen?

Ge katten kärlek så slipper den söka kärlek och bekräftelse hos dej hela tiden= den går dej kanske inte så mkt på nerverna.

Jag är själv kattägare och vet hur otroligt irriterande de kan vara. Jag står ju ut med dem, eftersom jag tycker att det finns så otroligt mycket med dem som är mysigt och roligt.

Om du inte vill ha katten, så behöver du verkligen inte ha dåligt samvete för det. Det verkar ju bättre för dig att bo i ett kattfritt hem, och då tycker jag att du ska göra det. Sonen kanske blir förkrossad, men det blir barn och det är bara att bita i det sura äpplet. Men det kommer att gå över.

Hoppas att du får bli kvitt katten, och kan bo i ett hem som du trivs i. Det är det viktigaste.

Katten är runt fötterna på dig hela tiden för att den märker att du tycker illa om den, den söker bekräftelse av dig att den oxå finns och ingår i er familj...
Förstår inte ens varför du gav med dig från början om du nu absolut inte ville ha katt...
Sånt måste man tyvärr tänka över innan man skaffar ett husdjur, katter är väldigt självständiga av naturen men behöver ändå kärlek och uppmärksamhet för att må bra...men som sagt, kanske ändå bäst för katten att ni försöker hitta ett annat hem till den...kan alltid skylla på att du blivit allergisk....

Min pappa frågade mig och min sambo när han fick reda på att vi skulle ha barn att "nu gör ni väll er av med katten?"
Det var det dummaste jag hört kontrade jag tillbaka, katten fanns där innan jag blev gravid och kommer att stanna kvar där även sen...skulle däremot sonen visa sig i framtiden att han är allergisk så får vi ta det beslutet då...

Jag har det likadant med hundar, så min man fick sälja hunden, spm jag efter mycket tjat gått med på att skaffa. Det går inte att beskriva hur hemskt man tycker att det är.

Ja det gäller att tänka till innan. det är levande djur, inga leksaker.

Jag vet precis hur du känner. Jag har samma problem som du fast jag har hund. Så fort jag ser han känner jag avsky och blir bara irreterad på honom vad han gör. Har försökt övertala min sambo men utan resultat. Varför jag inte gillar hunden beror på att han är otroligt svartsjuk på våra barn han ska alltid stå i centrum och knuffar undan barnen när dom leker med oss och sätter sig i knät på mig el min sambo jag blir vansinnig men min sambo tillåter det och det gör att jag inte gillar hunden ännu mer. Visst är djur inga leksaker men man kan inte rå för hur man känner.

Bah, jag hade två katter. En har jag fått i väg, det var för 1½ vecka sen. Nu har den andra katten jamat konstant sen dess... Blir tokig! Han äter knappt heller..
Jag är gravid i månad åtta å jag blir så frustrerad och gapar åt han att hålla käften. Då jamar han ännu mer.. Dåligt samvete får man såklart. Man får locka han till sig så han får kela, då kurrar han å är tyst. Men jag orkar inte kela dag ut å dag in..

Han tar pauser ibland för att lagra energi för att kunna fortsätta jama. Jag har inte sovit riktigt på flera dagar..

Han sörjer får jag höra.. Men hur länge ska det pågå?