När kärleken tar slut, stannar man eller går?
Jag har efter många många år med min man insett att jag inte är kär i honom längre.
Jag känner ingenting när han tar i mig.
Jag saknar honom inte när han är borta, och jag tycker det är skönt när han jobbar kvällar, för då behöver vi inte sova tillsammans.
Om han skulle flytta ut från vårt hus skulle jag känna en lättnad.
Om han skulle ligga med någon annan skulle jag känna glädje, glädje inför att han ligger med någon som vill ha honom.
Jag skulle inte bli ledsen av en otrohet.
Vi är rumskompisar i vårt hus, jag drar mig undan, vill inte att han ska röra mig sexuellt, för jag vill inte ha sex med någon jag "lurar" känslomässigt.
MEN,
Han är ju min bästa vän, min klippa och den som gör mig trygg, säker och han är den som jag kan lägga mitt förtroende i.
Han tröstar mig när jag är ledsen, han bygger upp mig och gör mig stark.
Han tar ner mig när jag är arg eller irrationell, han gör mig ödmjuk.
HUR lämnar man allt det vi har?
Hur kan jag såra honom så?
Allt han är för mig är även jag för honom.
Vi behöver varandra, men jag känner ingen kärlek.
Jag älskar honom som min bästa vän, men inte som älskare.
Stannar man eller lever man utan kärlek resten av sitt liv?