skuldkänslor

Jag har haft binusbarn i 2 år nu, har även ett eget barn och nu ahr vi fått ett gemensamt.

Jag är så missnöjd med min relation till bonusbarnen. Jag har från början klivit in ich tagit en stor dek av deras vardag, jag har varit som en mamma för dem. Jag har uppfostrat och uppmuntrat, älskat och busat och engagerat mig (kanske mer än jag borde) i dem.

TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2008-11-24 15:07
Men nu har jag tröttnat.
Jag har insett att de skiter blanka fan i om jag är med eller inte. De bryr sig helt enkelt inte om mig, de bryr sig inte om jag kommer och tittar på upvisningen i skolan eller om jag följer med och ahndlar något kul eller om jag är med och köper glass.

Jag blir besviken faktiskt, och känner att jag här nog ger upp i att försöka få en vettig reltion till dem. Jag kan riktigt se i deras ögon hur de hatar och ser ned på mig när jag säger nej till något eller säger ifrån.

Jag är less och trött och orkar inte. De har valt bort mig och jag vill inte ha mer med dem än jag verligen måste. Jag får skuldkänslor över att jag känner såhär. Att jag tycker att veckorna då de inte är här är mycket trevligare.
Kanske beror det på att jag är trött också och inte får sova på nätterna. Jag vet faktiskt inte. Jag kan inte känna för dem som jag känner för mina egna barn. Självklart inte.

Sen drar jag hela lasset hemma med 4 barn nu också eftersom jag är föräldraledig. Och det kan ju vara påfrestande att ha ett spädbarn också.

Jag vet inte riktigt hur jag ska hantera mina känslor gentemot dem. Ibland vill jag bara att dom ska försvinna. Men så ler jag, kramar om dom, frågar hur det vart i skolan, hänger upp och tvättar deras kläder, lagar mat och lämnar/hämtar dem på förskolan.

Åh vad HEMSK jag är!!!!

Jag förstår hur du känner det, men även om du har agerat som en mamma för barnen, kan du ju aldrig ta hennes plats (men det förstår du säkert, ursäkta om jag låter som en besserwisser). Min dotters pappas nya kvinna, ställde/ställer upp för vår dotter till 100%, men det är jag som är nr 1, oavsett, utan att jag behöver anstränga mig så mycket. I början var jag orolig för att den nya kvinnan skulle ta min plats, men förstod ganska snart att så inte var fallet. Min dotter är inte lätt"flirtad" och tar inte till sig nya människor i en handvändning och det tog några år, innan hon slutade prata om att det skulle bli mamma och pappa igen. Nu, 6 år senare, kallar hon denna kvinna för "plastmamma/låtsasmamma", men det tog alltså den tiden.

Samma sak är det med min nya man, han har fått jobba hårt och länge (4 år) för att ta plats i min dotters hjärta och har kommit en bra bit på väg. Så gissa om han blev lycklig över en spontan kram av min dotter för någon månad sen. Han har fått jobba lite mer än vi biologiska föräldrar, under lite längre tid för att nå dit, men jag tror nog att han tycker det värt besväret.

Dina bonusbarn är kanske oroliga över att såra sin mamma om de accepterar dig fullt ut? Har märkt dom tendenserna hos min dotter, hon har tentaklerna ute och är mycket försiktig med vad hon säger om sina "bonusföräldrar" i biologiska förälderns närhet.

Du har gjort ett toppenjobb hittills, kämpa vidare i samma anda.

Kram!

Gläds åt det lilla för i slutänden, finns inget större

skuldkänslor

INNEHÅLL