Ledsen, besviken och rädd pga klipp + bemötande kring detta (synsätt inom vården/förlossning)

Hej. Jag både förstår o inte förstår dej nu. Vi klipper episiotomi om det behövs, bm är den som avgör detta men vanligaste orsakerna är babys hjärtljud, eller om huvudet varit i genomskärning länge, vävnaderna inte ger efter ordentligt, mamman inte orkar o man på så sätt hjälper till liten, vid prematura förlossningar samt ofta vid åtgärdsförlossning (sugklocka o tång). Att ett klipp är utfört o allt gått bra är väl ändå det viktigaste, eller? jag antar du läkt bra o inte besväras av detta? Isf förstår jag faktiskt inte riktigt VAD du ser som så fel i det hela, nu blev det så o man vet ju inte hur det hade blivit om du inte blivit klippt - kanske du haft en stor ruptur som besvärat dej. Jag tror säkert bm gjort en rätt bedömning i det skedet, klippa eller inte.
En bagatell? Jag är säker på att läkaren inte menade det så som du upplevde det - för förlossningspersonal är ett klipp i hela förlossningsvården säkert sett som en bagatell, det är så mycket annat som liksom är större beslut, men alla jobbar vi för ett gott slutresultat, dvs en välmående baby, mamma o familj. Det verkar vi ju ha här, alltså kanske läkaren avfärdat din fråga lite, ur din synvinkel, fult. Nu är du ju andraföderska, och jag tror knappast du blir klippt då om inga komplikationer tillstöter.
Försök njuta av din graviditet o ditt barn, slösa inte energi på att fundera över "klippet", det ger bara dej själv dåligt att vara. Hälsn en bm

Jag var också för stram men mitt barn försökte de ta ut med klocka vilket misslyckades så när de ÄNTLIGEN tog fran saxen och KLIPPTE var min dotter svårt skadad i bakhuvudet och väldigt slapp och fick åka ambulans till neo 6 mil bort! Vår första vecka tillsammans låg hon i kuvös och jag fick pumpa ur mjölken maskinellt!! Jag önskar så att de klippt tidigare, det hade gett oss en helt annan start!!

Jag blev klippt och är nog ganska glad över det. Fast jag blev klipp sprack jag hela mellangården och så hela ringmuskeln blev synlig. Länge misstänkte de att den tagit skada oxå. Dock så har jag kvar mitt klipp eftersom att det inte läkte ihop som det var innan men jag har inte så himla mycket besvär nu. Skinnet är lite ömmare än det var innan.

Men ge dig! Du har väl nu ett friskt och välmående barn?
Inga problem efter klippet?

Var tacksam för det du har!

Jag tycker det låter som att det stora problemet här är bemötandet snarare än klippet i sig. När man är rädd och känner obehag inför något behöver man verkligen att ens känslor tas på allvar. Man behöver få höra att "jag förstår att detta är en stor sak för dig, men ur vår synvinkel är detta ett mindre ingrepp som vi gjorde därför att xxx". Jag tror att vården ofta skulle kunna upplevas bättre om det fanns/visades en större förståelse och tålamod för patientens känslor trots att vårdpersonalen ur utförarperspektiv tycker något är bagatellartat.

Jag själv har varit rädd för tandläkaren tidigare, vilket nonchalerats. När en tandläkare säger "nu är du larvig, det här är en bagatell och inget att vara rädd för" blir jag inte lugnad utan istället livrädd eftersom jag inte tas på allvar... När jag började gå hos min nya tandläkare sade jag att jag är rädd, och fick total acceptans för det. Han frågade vad som kunde göra mig tryggare och anpassade sig efter det (förklaringar av vad som hände och förvarningar bl a), även om behandlingen i slutet blev densamma. Egentligen är inget utöver bemötandet annorlunda, men för mig gör det hela skillnaden - jag är inte rädd längre.

Klart att man fortfarande kan vara rädd för klipp, men kanske det kan underlätta om man känner full förståelse för det, och om någon tar sig tid att verkligen förklara. För naturligtvis far de inte fram med saxen hej vilt bara för att det är kul, det finns ju orsaker.

Vet inte om jag tillför så mycket, men min upplevelse är att man som patient behöver även den mänskliga dimensionen, och att den ibland hamnar på undantag bland alla ingrepp som är rutin i utförarnas vardag. Missnöje med vård beror inte inte alltid på om ingrepp är korrekt gjorda eller inte, utan även i hög grad hur patienten upplevt helheten kring omhändertagandet.

Håller med ovanstående (mkp) - det handlar om bemötande. Om att tappa förtroende. Att ha hävdat sin vilja och sedan bara bli överkörd "fast det inte var nödvändigt" vilket ju BM tydligt och klart hävdat här.

Det är inte undra på att ts känner sig maktlös och kränkt, bagatelliserad - och detta vid en förlossning, när alla tjatar om förlossningsbrev och mammans vilja osv.

Om det inte behövs för barnets skull SKALL inte BM eller förlossningsläkare göra saker som den födande inte vill. Det är direkt hänsynslöst! Och inte i linje med en modern, öppen förlossningsvård alls, tycker jag.

Så säg inte åt ts att "släppa det här" eller "du fick ju i alla fall ett friskt barn", det är ju inte vad det handlar om, det handlar om ett förlorat förtroende för vården. Rätteligen förlorat!

Blev klippt när första barnet föddes. Eftersom jag själv jobbar i vården o har jobbat lite på BB o sett mammor som spruckit mkt så bad jag om att bli klippt med nästa barn om det behövdes. Hellre det än att spricka hej vilt. Om jag inte har fel för mig så läker ett klipp bättre än om man spricker? Ett klipp är även kontrollerat. Fast då sa man till mig att vi klipper inte utan spricker du så spricker du..... Detta gjorde mig väldigt rädd o upprörd, då första förlossningen inte var så lätt. Tur i oturen så blev nästa akut snitt istället. Tror inte dom klipper helt i onödan, borde väl finnas nån orsak? Vet inte om det hjälper att du skriver det i brevet man kan lämna till förlossningspersonalen? Skriv att du absolut inte vill bli klippt om det inte är absolut nödvändigt. Fast jag hade ju låtit dem sköta det, dom skall ju vara duktiga på sånt o bör veta när det finns behov för att klippa.

Sen upplever vi människor ju olika saker olika traumatiskt. Viktigt för personalen att veta, kanske? Min första son föddes efter en utdragen förlossning där han fastnat o man inte ens till en början fick loss honom med sugklocka. Jag upplevde hans förlossning mkt traumatiskt o barnets pappa sa med tårarna i ögonen när barnet var fött. Detta gör vi aldrig om Fick inte pratat av mig efter den upplevelsen, fast hade behov av det. Nästa barn föddes med akut snitt pga syrebrist, efter det ringer en psykolog från sjukhuset o undrade om jag ville komma o prata av mig efter min traumatiska förlossning. Jag höll på att skratta ihjäl mig, va?? Snittet var tusen gånger bättre än förra förlossningen o nu får man erbjudande om att prata om det , jag tyckte ju det var bättre även om det var akut. Var det nått jag hade behövt prata om så var det förlossning nummer 1 Så svårt för dem att veta vad som upplevs som jobbigt eller traumatiskt för varje enskild individ. Informera dom är det bästa du kan göra.